Många stora tårar

många stora tårar har rullat nedför min kind idag.
Det var precis som vi befarade, läkaren på sjukhuset tackade för sig. Ha sa att det inte finns någon anledning för Fredrik att komma tillbaka dit.
Kändes vemodigt och hemskt.......

På vägen hem stannade vi till på Ica, Fredrik var sugen på julmust. När jag går där inne kommer allt över mig och jag började stortjuta. Fy, va jobbigt!!! Mitt bland massa okända människor.
Tårarna sprutade och det gick inte att få stop på dem.
Tillslut, efter ca 20 min, lyckades jag samla mig något, betalade och gick.
Jag hade ett utvecklingssamtal efter detta, blev till att försöka sminka över de rödgråtna ögonen. Gick väl sådär, dottern frågade om jag var ledsen så fort hon såg mig.

Nu är jag HELT slut i alla fall!
Hoppas på en lugn natt. 
God natt

The D day

Jaha, då har dagen kommit när domslutet närmar sig.

Vi har tid hos läkaren kl. 11.00, innan dess ska Fredrik göra en lungröntgen.
Usch, tänk att denna dag skulle komma ändå. Vi har verkligen försökt förtränga verkligheten.  Vi vet redan vad han kommer säga-
Det finns inget mer vi kan göra för dig Fredrik. Du har fått prova all cytostatika som finns, så nu är det bara att åka hem och vänta på döden........

Tänk om vi kunde vakna upp ur denna mardröm, vänta på döden............!!!
Hur gör man det????

Verkligheten kommer allt närmre och närmre!! Trots att vi i tre år vetat att slutet en dag skulle komma, blir det inte lättare.

Tiden går för snabbt!!!
Det känns som om vi levt i en bubbla de sista åren. Kommer knappt ihåg något som hände 08 och 09.

Nu säger jag det igen, tiden går för snabbt!!!
För 3 veckor sedan var Fredrik så pigga att vi var ute och tittade efter en ny bil. Jag/vi håller på att reklamera den bil vi köpte i Januari, så visst måste vi ha en ny. Men nu är han så dålig att han knappt orkar ta sig upp för trappan här hemma. Han rosslar något förskräckligt varje andetag han tar och blir andfådd för ingenting!

Fredrik tror inte han får uppleva en jul till och dessa ord skrämmer mig. Nu börjar verkligheten komma ikapp mig. De här 3 senaste åren har känt så overkliga. Alla har sagt att Fredrik är väldigt sjuk, men han har sett frisk ut större delen av tiden.
Han har behövt bli inlagd flera gången för tömning av lungsäcken.
Han har till och med fått ligga några nätter på hjärtintensiven för hjärtsäcken var full av vätska. Då var han riktigt risig!!
Vi har varit tvungna att åka in akut för han haft en fruktansvärd huvudvärk kombinerat med kräkningar. Det visade sig vara flera enormt stora hjärnmetastaser, så sommaren -09 fick han strålbehandla hela huvudet. För en dryg månad sedan fick han tillbaka huvudvärken, och nu var det en av metastaserna som växte så det knakade. Denna gången fick vi åka till Sahlgrenska i Göteborg för precisionsstrålning av denna metastas.

Han måste ha en enorm inre livsvilja!!
Trist att den ska behöva ta slut!

Snälla tänk på oss idag!!
Kramar
// Anna

En helg med Kung Cancer

Då så är ytterligare en händelserik helg till ända.

I fredags julskyltade vi på jobbet. Det blev såå fint!! Jag arbetar i en damklädesbutik inne i Jönköping och när jag är där känns det som att vara på semester. Tragiskt, jag vet!!! Men i dagsläget är det så härligt att komma dit. Det är skönt att komma hemifrån ett tag. Att omges av folk som inte har en aning om mitt privatliv och hur jag har det hemma. Vi pratar och skrattar precis som om allt är bra. Det är så skönt att få distans till allt. Självklart vet mina arbetsgivare och arbetskamrater hur jag har det men det pratar vi väldigt diskret om, och på mina villkor. Känner inte jag för att svara på frågan: -hur mår Fredrik idag? så har de full förståelse för det och släpper frågan på en gång! SÅ skönt! För det är fruktansvärt jobbigt att hela tiden svara på den frågan. Jodå, de undrar även hur jag och barnen mår. De är väldigt måna om att jag har det bra när jag är på jobbet och har sagt mig att så fort jag känner jobbet som något jobbigt att gå till så har de full förståelse om jag vill vara hemma för att lägga allt krut här!!

Efter jobbet, då det verkliga jobbet sätter igång, var det i fredags skoldisco så det blev till att stressa för att laga mat (=ångest), sedan fixa håret på 8 åriga dottern och vid kl.17.45 startade skjutsandet till skoldiscon. När hon var skjutsad var det bara att skynda hem och börja fixa håret och "sminka" 11 åringen, sonen 10 år ville även han bli fin i håret... jag hann faktiskt sitta 5 minuter innan det var dax att köra dessa 2 och hämta upp 8 åringen. Precis när vi ska gå ropar Fredrik att han inte får någon luft utan vill att jag ska ringa ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) teamet. PANIK!!!!! Bara att ta ett djupt andetag, få barnen lugna och greppa telefonen. Jag vet att han får luft, han har haft liknande attacker tidigare, men att se paniken i hans ögon är hemskt jobbigt och skrämmande. Sköterskan jag pratade med sa att hon skulle åka på en gång, det kändes tryggt. Jag satte mig ner och pratade lugnande med Fredrik och gav honom ett par snabbverkande morfintabletter. Några minuter senare när han lugnat ner sig och och kände sig trygg, åkte jag iväg med barnen, sköterskan väntades in inom 5 min. Jag hade Fredrik i luren hela tiden, så skönt att mobiltelefonen finns!! Hur gjorde man innan??
Min utflykt tog 15 minuter men ni ska inte tro att sköterskan dykt upp. Visst den här gången var det ingen panik utan Fredrik hade lugnat ner sig men kände fortfarande av besvären med andningen. Tillslut dök sköterskan upp och lämnade syrgas som Fredrik får använda vid behov. Han har inte vågat stänga av den än ..........

Det är så skönt att ha den hemma. Den väsnas mycket men den gör att Fredrik hostar mindre, mycket mindre.
Men vet ni vad som är trist. Vi får inte ha tända ljus hemma. Jag som älskar att tända ljus på kvällen så här års. Vilken panik! 1:a advent på söndag och vi får inte tända 1:a ljuset i staken. Vår 11 åring som gjort en adventsljusstake på slöjden, hon blev så ledsen. I dag när jag vaknade kom jag ihåg att Ikea sålt batteridrivna värmeljus!! Så det blv till att åka iväg och shoppa. Nu hade de inga där, men jag blev tipsad om att de finns på Claes Olsson. Mycket riktigt!! Mysfaktorn saknas, men vi har faktiskt även vi tänt första ljuset i staken.

// Anna

Trött, så trött

Ja, sömn blir det inte mycket av här hemma. Speciellt inte sedan Fredrik kom hem från det palliativa vårdhemmet för två veckor sen.
Så fort han rör sig i sängen hostar han och då vaknar jag. När jag skriver att han hostar är det inte någon vanlig förkylningshosta eller rethosta utan en hosta som han ofta kräks utav, eller ännu värre, att han hostar så han knappt hinner andas utan får en kvävnings känsla. Det är verkligen jobbigt att se paniken i hans ögon när det händer. Då är "mitt jobb" att försöka lugna honom och tala om för honom att måste andas lugnt och sakta. Han har fått lugnande tabletter att ta då, men han kan ju inte svälja dessa förens han lugnat ner sig och då tar det ca 1 timme innan de verkar. Så jag förstår inte vitsen av dem. Men Fredrik tycker de är kanon och det är väl det som räknas och betyder något.
Som om inte detta vore nog så sover 3 av 4 barn väldigt oroligt på nätterna för tillfället. 8 och 10 åringen vaknar ofta av mardrömmar. När jag frågar dem om drömmarna har de oftast med döden att göra. Antingen deras egen död eller någon annan familjemedlems. Minstingen på 6 år vaknar och vill bara ligga nära och kramas. Visst är det mysigt, med INTE kul att vakna så ofta. Jag har en madrass bredvid sängen, där brukar 8 och 10 åringen få ligga skavfötters. 6 åringen ger sig inte innan han får lägga sig i min säng.
Det har gått så långt att jag inte ens längtar till sängen och få sova. Jag vet ju redan innan att det blir jobbigt och stressigt. För visst är det jobbigt att sova och vakna och se att det bara gått en timme sedan sist och man får den där paniken, NEJ nu måste jag sova, ska ju upp om 2 timmar......

Jag vet inte om jag kan skylla allt på sömnbristen men jag mår skit för tillfället. Har INGEN ork längre, ingen lust. Går ständigt runt med en lätt huvudvärk. Är ständigt sur och grinig mot barnen och det känns så trist. Vill ju att vi ska ha det trevligt och mysigt här hemma, tillsammans. I nästa stund får jag dåligt samvete över mitt beteende, men hittar verkligen inte kraften att ändra det.
Måste nog ta mig tiden att hitta någon att prata med!

Ha det bra!
// Anna

En effektiv dag

Idag har jag varit ledig både från jobb och studier.
Jag har nog inte nämnt det tidigare, men jag studerar 100 % och arbetar 50%. Visst, det är tufft men vad gör man inte för att få ekonomin att gå ihop. Ett ämne jag kommer att beröra framöver. Familjeekonomin med sjukskriven försörjare.
Men åter till dagen.
En bättre start var det länge sedan jag/vi hade. Barnen var ovanligt snabba och medgörliga vilket underlättar när man har tider att passa. När alla barnen var lämnade åkte jag till en väninna som bjöd på frukost. Åh, så trevligt och gott det var! Ett härligt avbrott i vardagen. TACK!!

Efter det hämtade jag upp min fantastiska mamma på stationen. Hon tog tåget hit för att hjälpa mig storstäda. Visst är hon underbar!! Det var väldigt skönt att få det gjort. Vi städade bl a. barnens rum och hängde upp julgardiner. Städa är något jag knappt hinner med nu för tiden, eller rättare sagt det är inget jag prioriterar. Härom veckan hade min 6 åring med sig en killkompis hem tom han konstaterade och kommenterade att huset var i behov av en städning. Då är det illa ;)
Men barnen är åtminstone hela och rena när de går hemifrån på morgonen.

Pappa kom lite senare, efter jobbet. Han hade köpt en ny snöskyffel. Hoppas det går lättare att skotta med den både i morgon och dan efter det och efter det....... det verkar inte som om det blir någon snöslunga för oss. De är slut över allt och det kommer troligtvis inte gå att få tag på någon förens nästa år, om man ska lita på säljarna. SÅ TRIST!!! Det är verkligen meningen att jag ska träna (slita)!!! Bara att göra det bästa av situationen och se det som en positiv sak.

Tack, mamma och pappa.
Jag vet inte hur jag skulle klara mig genom den här tiden utan er. Ni ställer upp i vått och torrt. Jag hoppas verkligen ni förstår hur mycket ni betyder för mig.

Jag älskar er!!

Stolt mor

Åh, denna snö!!!
Visst är den härlig!!
Det finns inget bättre än att se och höra barnen som är ute och leker i den vita kalla snön. Äntligen, vill de vara ute igen!! Det har varit väl mycket tv och dataspelande ett tag nu!!
Men håll med om att det är en härlig känsla att sätta sig på snowracern och åka ner för backen. Det lilla pirret i magen känns skönt! (Det ända som är bättre är att känna gräset under barfotafötter! Men det är så långt kvar tills det händer så det är lika bra att njuta av vintern!!)
Det jag tycker är mindre bra med snön, är att skotta!!!
Jag har ont i hela kroppen efter att ha skottat blötsnö 3 gånger idag. Vi delar uppfart med ett äldre par och idag pratade vi faktiskt om att gemensamt köpa en billig snöslunga. Det ska bli en befrielse, den ända nackdelen är att man går miste om den gratis träning skottander ändå ger.

När jag ser tillbaka på mina tidigare inlägg inser jag att de är väldigt grå och mörka. Visst, är det så jag känner för det mesta nu för tiden, men det händer kul saker även hos oss. Så detta inlägg har en ljusare framtoning. Jag lovar!!

Vår äldsta dotter går i 5:an och på hennes skola är det femteklassarna som håller i det traditionella julspelet. Vår dotter ska vara Maria!!! Så kul för henne!! Hon är överlycklig och jag är stolt!! Men jag är nervös, hon har en släng av scenskräck! Hon tycker till och med det är jobbigt att stå i en kör och sjunga inför publik. Men det ska nog gå bra,,,, får väl ha lite Kognitiv beteendeterapi innan. "Jag kan stå på scen, utan att bli rädd. Jag kan står på scen........"

Sen hände det en till sak idag!! Det rör samma dotter och kom som ett paket med posten, i rätt tid för en gång skull!
Tidigare i år anmälde vi henne till sånglektioner. Hon tycker det är så roligt att sjunga och jag tror det kan vara bra för henne att få ett hjälpmedel att uttrycka sig på, nu i denna svåra tid. Hon har svårt att öppna sig och prata, men jag känner att hon har så många känslor inom sig som hon borde släppa ut. Jag hoppas detta kan bli hennes sett att ventilera och öppna upp sig. Sen är det ju inte helt fel att få ett proffs som stöttning innan julspelet, någon som förhoppningsvis är van vid att peppa barn innan uppträdanden.

Må väl till nästa gång
// Anna

Mat

Visst är det ett STORT problem att hitta på vad man ska ställa på bordet?!
Det kan väl inte bara vara jag som känner så?
Jag kommer ihåg att mamma alltid sa att hon önskad att det fanns ett piller man kunde ta istället för mat. När jag var liten kunde jag bara inte förstå vad hon menade, mat som är så gott. Mamma som lagade så god mat!
Men nu!
Oj, oj, oj vad jag önskar att det fanns piller med olika smaker, kalops, kyckling med ris, köttfärssås och spagetti och korv stroganoff. - Ta ett piller och håll dig mätt i 6 timmar.
Givetvis ska det inte ersätta den romantiska middagen på tu man hand,  bara den tråkiga vardagsmaten.
Jag har verkligen kört fast vad gäller mat. Har liksom varken lust, tid eller inspiration för inköp och matlagning.
Mina barn är fantastiskt duktiga på att hjälpa till i köket. Det ska de verkligen ha beröm för! Det är en trevlig stund på dagen, men för mig innebär det alldeles för mycket stress och ångest innan.
Jag kan inte skryta med att jag varit speciellt duktig på att veckohandla, men jag har aldrig varit så dålig på det som jag är nu. Nu är jag varje dag stammis på Ica, vilket är jobbigt.

Jag behöver tips på enkla vardagsrätter!!
Hjälp mig, Snälla
// Anna

Ett erkännande!!!

Jag behöver en heldag utan CANCER!!!!
Jag ska erkänna något jag aldrig sagt högt tidigare. Jag spyr snart på detta eländet. Efter tre år som anhörig är jag beredd att kasta in handduken. Detta trots att Fredrik blir allt sämre, nu synbart sämre, enligt mig!! Men alltid när vi träffar läkare och släkt anstränger han sig, så det är ju egentligen INGEN som förstår hur han mår och vi har det. Och INGEN frågar eller lyssnar på mig heller!!! Nu skiter jag snart i detta. Orkar inte mer!!!!

Sen precis när man uttalat orden mår man skit!!
Är jag inte klok!!!
Önskar jag livet av min man??
Men det är inte det jag menar. Jag skulle gärna leva länge med min man, om inte cancern fanns med i paketet!!
DET ÄR CANCERN JAG VILL HA IHJÄL!!!!

* Jag skulle gärna vilja ta med barnen till Skövde och bada, men det är ju omöjligt att med gott samvete lämna Fredrik ensam hemma med den ångest som kommer i samband med de hostattacker han får med jämna mellanrum.
* Jag skulle gärna vilja sova EN hel natt. Men med den här Cancern som härjar i min man är det helt omöjligt!!! I och med att hans huvudtumör sitter i lungorna och han nu blivit så mycket sämre innebär det att hans andning påverkas. Jag ligger hela tiden och lyssnar så han andas.

Åh, vad det är skönt att få skriva av sig här!!
Nu är det bara att ta nya tag och komma igen!!

// Anna

Vart vänder man sig?

Igår var en något bättre dag, till att börja med i alla fall......
Vi fick besök av ASIH teamet, (avancerad sjukvård i hemmet) på morgonen. Inte för att ge vård utan för att se över Fredriks medicinintag, och göra en ny bedömning av hur han mår.

Varför ska man behöva komma in i detta systemet, sista anhalten inom sjukvården, för att träffa humana och vettiga läkare. Läkaren som var här igår var verkligen otroligt härlig. Äntligen någon som inte bara ser Fredriks fysiska tillstånd, utan även ser till hans omgivning. Någon som tycker det är viktigt att hela familjen mår väl. Han frågade hur barnen tar detta med att pappa är sjuk. Det är det aldrig någon landstingsanställd som frågat. (Han är kommunanställd). Han och en sköterska erbjöd sig faktiskt att komma hit och prata med barnen om vi känner att behovet finns.
TACK!!

"Lite historik"
Ca 2 månader efter beskedet om Fredriks diagnos sökte vi stöd hos BUP. Då, vid den tiden, var det ingen läkare som trodde att Fredrik skull leva mycket mer än 6 månader. Vi sökte för att få vägledning om hur man skulle agera med barnen, hur mycket, vad och när berättar man för dem? Vi hade själva inte riktigt landat efter chockbeskedet. Det fanns verkligen ingen som ville ta tag i oss och vårt "lilla" problem!!!! De hade mage att hänvisa oss till äktenskapsrådgivning. Vad trodde de?? Att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar....... i detta läget trodde vi att det bara rörde sig om 4 månader ungefär??? Det ända vi ville ha hjälp med var hur vi skulle berätta för barnen att deras pappa inte skulle finnas med dem så mycket längre.

Jag har sökt stöd ytterligare en gång med tanke på barnen.
Det är nu knappt ett år sedan.
Sommaren -09 hittade man flera metastaser i Fredriks huvud. USCH, vad jobbigt det var! Han blev inlagt på en gång och de proppade honom full av kortison för att svullnaden skulle lägga sig, sedan strålades hela huvudet. Den sommaren var trist med inställda semesterplaner, till barnens stora besvikelse. Hur som helst resulterade detta i att Fredrik fick lite personlighetsförändringar. Han skrek och var mer arg mycket oftare. Han orkade inte med barnens hålligång alls, vilket inte alls är speciellt konstigt med tanke på omständigheterna.
Nu kände jag i alla fall än en gång att det var viktigt att få råd och vägledning hur man pratar och gör barnen medvetna om problemet utan att skuldbelägga dem. Nu vände jag mig till föräldrarstödsgruppen, ett samarbete mellan skolan och socialtjänsten. Det var verkligen jobbigt vid den tiden, det var därför jag var där, för att få stöd och tips hur jag kunde lugna ner läget här hemma. Första och andra samtalet var helt ok och jag var helt ärlig med hur vi hade det. Jag berättade precis som det var, Fredrik lever på övertid...... 3:e samtalet rekommenderade de mig att skilja mig. Jo, ni hörde rätt. De tyckte verkligen att jag skulle gå ifrån min dödssjuka man. Hur överger man någon i det läget?? Jag var så sårad och besviken när jag gick därifrån.
Finns det verkligen INGEN som förstår???????
Är det så här överallt i Sverige, eller är det bara så här i Jönköping?

// Anna

Jobbig dag, men hoppet finns kvar

Usch, idag har varit en sådan där dag man inte vill vara med om.
Visst vet både jag och min man, Fredrik, att vi har många hemska dagar framför oss. Det både syns och märks på honom att han blir sämre för varje dag som går.

Två dagar i veckan har han en ledsagare som kommer hem till honom. Tanken är att han ska få med Fredrik utanför husets 4 väggar. Ibland har de promenerat och ibland åker de ner och käkar och uträttar ärenden på stan. Idag var tanken att de skulle vara ute och gå, men Fredrik orkade inte gå äns 100 m, sen var han HELT slut.

Det är ändå märkligt hur vi människor fungerar. När jag hade lämnat barnen på skolorna vi 8 idag, kröp jag ner bredvid maken i sängen igen och försökte lugna honom i en fruktansvärt jobbig hostattack. När hostan blivit lite bättre började vi prata om min och barnens framtid. Han sa att han känner att han inte har mycket mer att sätta emot den här hemska sjukdomen utan tvingas erkänna sig besegrad. Han blev lite ledsen när han konstaterade att det varit helt meningslöst att kämpa de här 3 åren.- till vilken nytta? undrade han. Jag försöker intala honom att det var för allas vår skull, inte minst för barnens skull. Nu är de äldre och det finns en större chans att de kommer att komma ihåg honom. Han kunde bara se hur stor belastning han varit under denna tid. Hur mycket vi fått försaka och ställa in för att han varit dålig. Och visst jag ska vara ärlig och erkänna att det varit och är fortfarande väldigt jobbigt att hela tiden anpassa livet efter denna oinbjudna gäst, CANCERN!!!

Men sen händer något intressant, man säger ju att hoppet är det sista som överger oss och det stämmer verkligen.
För nu har han precis konstaterat att det inte finns några mediciner på marknaden för att göra honom fri från sjukdomen och även om det gjorde det så är han för sjuk för att kunna bli frisk igen. Känslan han förmedlade var att han gett upp! Ändå helt plötsligt börjar han hoppas på att forskningen ska hitta nya vägar att attakera den här snyltgästen som lever av honom.
Snacka om att leva på hoppet!

Kramar
// Anna

Tiden går...

väldigt snabbt även i svåra stunder. Det har man märkt nu när det snart gått 3 år. Vart har tiden tagit vägen?

Det kan till och med vara så att man upplever att tiden går ännu snabbare när man drabbas av olycka.
Helt plötsligt blir kraven större, man måste ta tillvara på varje dag. Göra meningsfulla saker tillsammans med de man älskar och håller av.

Hur gör man det egentligen?
Hur får man tiden att räcka till för allt?
Jag har fullt upp med att få tiden att räcka till för våra vanliga vardagssysslor.

Ni kan ju själva tänka ut hur mycket fritid det blir med 4 barn, sen med alla läkarbesök, och behandlingsdagar, som följer med sjukdomen som ett litet paket med fina snören, blir det ingen tid över för att göra saker som förgyller tillvaron.

Visst försöker vi samla familjen för att spela lite brädspel emellanåt men det är inte ofta det går hem hos barnen.
Hur gör man för att få dem att förstå att vi, som familj, måste ta tillvara på den tid vi har tillsammans utan att skrämma och ställa för höga krav på dem. De har ju hört att pappa är väldigt sjuk i cancer i snart 3 år.......
Visst ,nu börjar det synas på honom och det märks på barnen att de börjar bli rädda.

Nix, nu väntar sängen!
God natt

Presentation

1994 träffade jag mina drömmars man i Göteborg. Vi flyttade upp till Stockholm samma år och gifte oss 1998. Vi lovade varandra trohet tills döden skiljer oss åt. Tills döden skiljer oss åt, visst ser man sig själv som gammal när man hör och uttalar de orden, inte + - 40 år.

Vi fick vårt första barn -99, en underbart vacker tjej.
   I Juni 2000 flyttade vi till Holland. Min man är forskare och fick en postdoc tjänst på universitetet i Leiden. Jag var gravid när vi flyttade iväg och i dec -00 födde jag vår första son. Givetvis var även han underbart vacker ;). Vi bodde kvar i Leiden till december- 02. När vi flyttade hem och hade vi med oss 3 barn. Jo, ni läste rätt, i mars 2002 fick vi ytterligare en underbart vacker dotter. Så vi var 5 i familjen när vi flyttade tillbaka till Sverige, denna gång hamnade vi i Täby.
Tiden i Holland var helt underbar, den längtar jag tillbaka till väldigt ofta. Jag var hemma och var "lyxhustru" en roll som passar mig perfekt. Jag önskar att jag även idag kunde spendera så mycket tid med barnen.
    När vi bott ett år i Täby började jag få panik över, att inte vara hemma för och med barnen. Det blev en för stor omställning för mig att börja arbeta så pass mycket som jag nu gjorde, vilket resulterade i ett fjärde barn. I sept- 04 fick vi vårt idag yngsta barn. Det är väl ingen som blir förvånad om jag påstår att vi även denna gång fick ett underbart vackert barn, en son.
   I Täby trivdes vi också väldigt bra, men pga min mans arbete "tvingades" vi återigen bryta upp och flytta. Han fick jobb på Chalmers i Göteborg. När vi inte lyckades hitta något lämpligt hus där valde vi att bosätta oss i Huskvarna. Det har nu hunnit bli Juli- 07. Ska jag vara ärlig så måste jag erkänna att jag aldrig känt mig riktigt hemma här.
Men så är det också här vårt liv fick en rejäl smäll på käften.

I januari -07, kan ha varit den 4:e, fick vi åka in till akuten för mannen min mådde skit! Visst vi hade varit förkylda hela familjen, men min man blev mer påverkad än oss andra. De röntgade hans lungor och upptäckte då att fanns vätska i den vänstra lungsäcken. Han blev inlagd meddetsamma och det är här och nu vårt helvete börjar. 
Det tar nästan hela månaden att få en diagnos! Jag kommer faktiskt inte ihåg hur många tester som gjordes och hur många olika specialist läkare han träffar, det ända jag kan säga var att det var MÅNGA, onödigt många!
Hur som helst slutade det med att han blev diagnostiserad med lungcancer.
LUNGCANCER, hur kan det hända?? han som aldrig rökt en cigarett!
Däremot är han uppvuxen med föräldrar som utsatt honom för passiv rökning, vilket också är orsaken till hans lungcancer.

Snacka om att livet ter sig orättvist ibland. Båda hans föräldrar lever fortfarande ett friskt och lyckligt liv. Även hans syrra, som efter att ha blivit utsatt för samma rökiga uppväxt själv valt att börja röka, trots alla kända risker, lever även hon ett friskt och lyckligt liv.
Visst, jag önskar inte denna sjukdom för någon annan. Men jag måste vara ärlig och erkänna att jag tycker att livet är FRUKTANSVÄRT orättvist och helt ologiskt.
Det blev en lång presentation, jag tackar er som orkat läsa ända hit.
Fortsättning följer i morgon!

Vara stark?

Måste man vara stark i alla lägen?
Kan man alltid vara stark?
Vad händer om man inte är stark? Är det samma sak som att visa sig svag?

Detta är frågor jag brottas med dagligen. Jag känner "krav" på mig att vara stark. Visst att kraven kommer från mig själv, men det innebär inte att det blir lättare att nonchalera dem.

Hur sänker man kraven på sig själv?

Ja, detta blev mitt första inlägg på bloggen. Lovar att det kommer en bättre presentation snart.