2 veckor har passerat och den helt normala vardagen känns så avlägsen.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli sån här. Jag har ju i vetat om, i 3 år, att den här dagen skulle infinna sig. Man kan ju tycka att jag borde vara redo. Men inte!!
Känner mig helt osocial, jag som i vanliga fall är en av världens mest sociala personer.
Tänk så många gånger jag längtat efter den här tiden under de här 3 åren som passerat.
Varför uppskattade jag inte det vi hade, bara lite mera.
Nu känns det inte alls bra,
Visst barnen och jag är mer fria, men var det verkligen värt det offret?????
Många säger att sorgearbetet förväntas vara lättare när den inträffar efter en längre tids sjukdom. Varför känner inte jag det så??
Jag har så svårt att acceptera det inträffade.
Jag har svårt att ta mig för någonting alls, har varken ork eller motivation.
Jag fick en dikt skickad till mig, om sorg:
"Ett sorgebesked vi alla kan få
Och dåligt av det vi alla kan må
Men den som tar sig tid att sörja
Snabbare sin framtid kan börja
En tung väg med sorg som start
Men det blir lättare när man väl sörjt klart
Så upp nu med hakan min vän
För framtiden kommer att ljusna igen"
Problemet är att jag faktiskt inte orkar ta tag i min egen sorg.
Är rädd för att alla känslor som jag samlat på mig under dessa tre år ska svämma över och aldrig sluta rinna över kanten.
Vem tar hand om barnen då???
De ligger väl gömda nu, och de får allt lov att trängas ett tag till.
Vill inte att det inträffade ska glömmas bort.
Jag har så svårt att radera Fredrik från alla register som Canal Digital, telia mm.
Gör jag det så är han ju verkligen borta.............. Det skrämmer mig!!!
Jag vet att jag måste, men det är svåra samtal att ringa. Min Man är DÖD
Vet allvarligt talat inte när jag ska orka gå tillbaka till jobbet.
Elliot min, 10 åring, frågade härom dagen varför jag inte arbetar och jag svarade att jag inte kommer klara av att möta alla "gnälliga kärringar". Jag arbetar i den damklädesbutik och i vanliga fall trivs jag väldigt bra.
Men bara tanken på dessa tanter som gnäller för att löken var lite dyr, eller att kjolen är 1 cm för lång gör att jag får ångest.
Hur ska jag kunna verka förstående om dessa saker när hela min familj har gått sönder.
Jag har så mycket mer som behöver komma ut men detta får räcka för idag.
Kram 0ch tack för alla uppmuntrande kommentarer!
// Anna
lördag 29 januari 2011
tisdag 25 januari 2011
Första dagen
Vi/ jag har fått så mycket blommor, fint skrivna kort och brev, meddelanden både här, via mail, sms och facebook, bullar, bröd och till och med mat.
Det kom blommor med bud igår, perfekt när några av de tidiga buketterna gjort sitt.
TACK!!
Stort tack till er alla
Idag är första dagen som jag är ensam sedan Fredrik dog.
Jag har med fasa sett fram emot just denna dag.
Nu när jag är här känns det så tomt.
Inte bara saknaden efter Fredrik utan inom hela mig, det är en känsla så abstrakt att den är svår att förklara.
Jag var rädd att jag bara skulle gå hemma och gråta, inte veta vad jag skulle göra.
Nu, vet jag inte hur jag ska få tiden att räcka till för allt, jag hinner inte ens gråta.
Måste ringa en hel massa samtal för att meddela att Fredrik är död.
Jag tycker det känns så konstigt att ta orden i min mun.
Min man, FREDRIK ÄR DÖD!!
Kan knappt fatta det själv och ändå måste jag ringa runt och säga det till så många.
Nu när dagen närmar sitt slut kan jag bara konstatera att dagen inte blev ett dugg som jag väntade mig.
Började med att vår bergvärmepump blinkade rött..... typiskt, så det var bara att ringa hit servicekillen. Sen ringde telefonen hela dagen. Försäkringskassan, pensionsmyndigheten, Chalmers, banken. Ja, alla trevliga och smidiga instanser på en och samma dag. PUH!!
Björn från begravningsbyrån ringde också, han sa att de som ringer och anmäler sig vill veta var minnesstunden ska hållas och vad som serveras. Inget konstigt med det, bara jag/vi som inte riktigt tagit tag i det, men nu bestämde jag mig för det mamma och jag pratat om, Huskvarna missionskyrka och det blir exotisk planka samt tårta och kaffe.
Sen ringde även hantverkarna, jag har nog inte nämnt det men på tisdagen samma vecka som Fredrik dog på fredagen började de byta ut våra fönster, något som Fredrik och jag beställde i september/oktober. Fredrik blev så glad när jag berättade på måndagen att de ringt och sagt att de ville komma redan på tisdagen. Han hade verkligen velat se slutresultatet, tack och lov tog jag kort på de färdigbytta fönstren så han fick se förändringen på torsdagen. Men det känns så konstigt med den här stora förändringen så snart efter Fredriks död. Jag är inte redo att börja om så snart!!! Jo, jag vet att Fredrik var med och beställde och bestämde vad och hur vi skulle göra, men förändringen är STOR. Det de ringde och berättade idag var att ytterdörren inte kommer förens 10 februari så hallen blir färdig först v 7.
Elliot ringde, för han hade glömt sin gympapåse så det var bara att ta vägen föebi skolan på min väg till mat affären.
Sen skulle Felicia till sångövning och taxirörelsen var i full gång.
Vi bokade två ödleägg i november, leopardgeckoödlor, hos en uppfödare som heter Frida. Tyvärr dog båda ödlorna. Frida har varit så snäll och hjälpt oss hitta nya ungar och idag bestämde vi att jag åker till henne för att hämta upp dem på mån alt tis. Ska bli så kul!
Barnen har döpt dem till Leo och Lea.
Det blev ingen tid över för egna tankar och tårar.
Det saknar jag nu, kanske i morgon................
Kramar
Anna
Det kom blommor med bud igår, perfekt när några av de tidiga buketterna gjort sitt.
TACK!!
Stort tack till er alla
Idag är första dagen som jag är ensam sedan Fredrik dog.
Jag har med fasa sett fram emot just denna dag.
Nu när jag är här känns det så tomt.
Inte bara saknaden efter Fredrik utan inom hela mig, det är en känsla så abstrakt att den är svår att förklara.
Jag var rädd att jag bara skulle gå hemma och gråta, inte veta vad jag skulle göra.
Nu, vet jag inte hur jag ska få tiden att räcka till för allt, jag hinner inte ens gråta.
Måste ringa en hel massa samtal för att meddela att Fredrik är död.
Jag tycker det känns så konstigt att ta orden i min mun.
Min man, FREDRIK ÄR DÖD!!
Kan knappt fatta det själv och ändå måste jag ringa runt och säga det till så många.
Nu när dagen närmar sitt slut kan jag bara konstatera att dagen inte blev ett dugg som jag väntade mig.
Började med att vår bergvärmepump blinkade rött..... typiskt, så det var bara att ringa hit servicekillen. Sen ringde telefonen hela dagen. Försäkringskassan, pensionsmyndigheten, Chalmers, banken. Ja, alla trevliga och smidiga instanser på en och samma dag. PUH!!
Björn från begravningsbyrån ringde också, han sa att de som ringer och anmäler sig vill veta var minnesstunden ska hållas och vad som serveras. Inget konstigt med det, bara jag/vi som inte riktigt tagit tag i det, men nu bestämde jag mig för det mamma och jag pratat om, Huskvarna missionskyrka och det blir exotisk planka samt tårta och kaffe.
Sen ringde även hantverkarna, jag har nog inte nämnt det men på tisdagen samma vecka som Fredrik dog på fredagen började de byta ut våra fönster, något som Fredrik och jag beställde i september/oktober. Fredrik blev så glad när jag berättade på måndagen att de ringt och sagt att de ville komma redan på tisdagen. Han hade verkligen velat se slutresultatet, tack och lov tog jag kort på de färdigbytta fönstren så han fick se förändringen på torsdagen. Men det känns så konstigt med den här stora förändringen så snart efter Fredriks död. Jag är inte redo att börja om så snart!!! Jo, jag vet att Fredrik var med och beställde och bestämde vad och hur vi skulle göra, men förändringen är STOR. Det de ringde och berättade idag var att ytterdörren inte kommer förens 10 februari så hallen blir färdig först v 7.
Elliot ringde, för han hade glömt sin gympapåse så det var bara att ta vägen föebi skolan på min väg till mat affären.
Sen skulle Felicia till sångövning och taxirörelsen var i full gång.
Vi bokade två ödleägg i november, leopardgeckoödlor, hos en uppfödare som heter Frida. Tyvärr dog båda ödlorna. Frida har varit så snäll och hjälpt oss hitta nya ungar och idag bestämde vi att jag åker till henne för att hämta upp dem på mån alt tis. Ska bli så kul!
Barnen har döpt dem till Leo och Lea.
Det blev ingen tid över för egna tankar och tårar.
Det saknar jag nu, kanske i morgon................
Kramar
Anna
söndag 23 januari 2011
dödsannonsen
Den fina symbolen på annonsen har min svåger gjort.
Jag visste precis vad jag ville ha men det fanns ingen färdig så jag bad honom.
Visst är den fin och passande, väldigt personlig.
Här kan ni se andra alster som han gjort och han gör annat efter önskemål.
fredag 21 januari 2011
Ett fint omnämnande
Ja, idag fick jag ett mail med en länk av en vän uppe i Täby.
Snacka om att tårarna kom igen.
Så fint skrivet till min mans minne.
Varsågoda
Här kan ni läsa.
Snacka om att tårarna kom igen.
Så fint skrivet till min mans minne.
Varsågoda
Här kan ni läsa.
onsdag 19 januari 2011
Mycket
Ja, nu har det gått 4 dagar sedan Fredrik dog.
Fattar inte vart tiden tar vägen!!
Tack alla underbara människor för era ord och tankar.
Det känns så fint att veta att ni finns.
Och orden - "Du är för mig årets starkaste kvinna!"
TACK de värmer verkligen, men jag gör faktiskt bara det som krävs av mig!
Vi har det relativt bra.
Barnen vill att ALLT ska vara som vanligt med skola, kompisar och eftermiddagsaktiviteter.
Jag vill bara vara i lugn och ro.....
En ekvation som inte är helt lätt att få ihop alla gånger. men vi löser det på bästa sätt dag för dag.
I tre år har vi levt dag för dag, knappt kunnat/vågat planera något framåt och varför sluta med det just nu...... Den tiden kommer nog förr eller senare.
Jag har inte börjat jobba än, så jag borde ha möjlighet att sova och bara ta det lugnt, men inte!
Igår var jag på begravningsbyrån och nu har jag en begravning att ordna.
Min syster och hennes man kommer hit i kväll för att hjälpa till med programmet, välja musik, dikt och bibelvers, mm mm.
Fredrik var en mångätare av musik, allätare är synd och säga för han tyckte inte om slager, så jag har svårt att välja vilka låtar som ska vara med på begravningen. Här kommer Simon, min svåger, med i bilden. De pratade mycket musik så det får bli hans uppgift att välja ut musik till ett blidspel.
Jag tycker det är jobbigt att inte veta om jag kan få ut pengarna som kommer in på Fredriks konto den 25/1 eller hur det blir med betalning av räkningarna den här månaden.
Tycker också att det är jobbigt att det inte går att skynda på någonting!!
All den här BYRÅKRATIN, tar kål på mig!!
Felicia min älskade dotter hade namnsdag den 14 samma dag som Fredrik dog så vi firade inte den då, kändes liksom inte som det var läge. Utan vi ska fira den NU!
Bärpaj och vaniljvisp blir det.
MmmMmmMmmMmm vad gott det ska bli!
Vi hörs snart igen
Fattar inte vart tiden tar vägen!!
Tack alla underbara människor för era ord och tankar.
Det känns så fint att veta att ni finns.
Och orden - "Du är för mig årets starkaste kvinna!"
TACK de värmer verkligen, men jag gör faktiskt bara det som krävs av mig!
Vi har det relativt bra.
Barnen vill att ALLT ska vara som vanligt med skola, kompisar och eftermiddagsaktiviteter.
Jag vill bara vara i lugn och ro.....
En ekvation som inte är helt lätt att få ihop alla gånger. men vi löser det på bästa sätt dag för dag.
I tre år har vi levt dag för dag, knappt kunnat/vågat planera något framåt och varför sluta med det just nu...... Den tiden kommer nog förr eller senare.
Jag har inte börjat jobba än, så jag borde ha möjlighet att sova och bara ta det lugnt, men inte!
Igår var jag på begravningsbyrån och nu har jag en begravning att ordna.
Min syster och hennes man kommer hit i kväll för att hjälpa till med programmet, välja musik, dikt och bibelvers, mm mm.
Fredrik var en mångätare av musik, allätare är synd och säga för han tyckte inte om slager, så jag har svårt att välja vilka låtar som ska vara med på begravningen. Här kommer Simon, min svåger, med i bilden. De pratade mycket musik så det får bli hans uppgift att välja ut musik till ett blidspel.
Jag tycker det är jobbigt att inte veta om jag kan få ut pengarna som kommer in på Fredriks konto den 25/1 eller hur det blir med betalning av räkningarna den här månaden.
Tycker också att det är jobbigt att det inte går att skynda på någonting!!
All den här BYRÅKRATIN, tar kål på mig!!
Felicia min älskade dotter hade namnsdag den 14 samma dag som Fredrik dog så vi firade inte den då, kändes liksom inte som det var läge. Utan vi ska fira den NU!
Bärpaj och vaniljvisp blir det.
MmmMmmMmmMmm vad gott det ska bli!
Vi hörs snart igen
lördag 15 januari 2011
Nu så
är Fredriks kamp "äntligen" över.
Natten till Fredag 14/1 kl. 02.55 tog han sitt sista andetag.
Jag var med honom hela vägen och när vi väl förstod att den sista dödskampen var igång gick det på ungefär 5 timmar.
Tack och lov var mina föräldrar hemma hos barnen i torsdags kväll. En stund efter midnatt ringde jag efter mamma, kände att jag behövde ha någon hos mig.
De har stannat och hjälpt mig sedan dess. Nu ligger de och sover på en uppblåsbar madrass på över våningen. Jag har Gabriella och Vincent bredvid mig i sängen, det känns tryggt för oss alla tre. De två större barnen valde att sova i sina egna sängar.
Gårdagen var både tuff och jobbig. Barnen tog det väldigt hårt när jag berättade för dem på morgonen att deras pappa är död.
De största barnen ville trots detta absolut gå till skolan och det fick de göra. Jag ringde och berättade för deras lärare, så de skulle vara beredda om det skulle brista för dem. Elliot ville ABSOLUT INTE att någon skulle veta något utan ville ha en helt vanlig dag. Han ville inte ens att läraren skulle fråga honom hur det är och det respekterades. TACK!
Efter skolan gick vi till Mc Donalds för att stärka oss inför det jobbiga sista avskedet. Jag var nervös för hur barnen skulle ta det att se honom ligga där aldeles död. Men vi hade en väldigt fin och skön stund när vi var hos honom.
På Mc Donalds försökte jag berätta för barnen hur det är att se en död människa. Att kroppen är kall, blek och lite stel. Jag berättade att pappa haft väldigt jobbigt den sista tiden och att han nu är helt fri från både smärta och ångest. Jag sa att pappa har längtat efter den här dagen i ett par veckor nu. Han såg väldigt lugn och nöjd ut när jag var där tidigare på morgonen och lämnade en skjorta som vi tillsammans valde ut att han skulle ha på sig, och det berättade jag för dem.
De hade många bra frågor och vi hade en riktigt trevlig stund trots samtalsämnet.
Jag avsluta det hela med att säga att de gärna får ge sin pappa en sista klapp, eller kram.
Det sista avskedet blev som sagt väldigt fint.
Jag hade sett en väldigt strikt och varlig stund framför mig. Men den blev allt annat, kändes det som.
Den blev levande!
Jag och mina föräldrar tog med oss barnen upp till Ekhagens gästhem runt klockan 3 igår.
Min syster och hennes familj skulle komma vid halv fyra och jag kände att jag ville ge våra barn möjlighet att se sin pappa och ta ett avsked innan det blev allt för mycket folk där.
Det var två sköterskor som följde med in. Det var toppen!! Nu fanns det en vuxen var åt barnen, och jag kunde gå och prata med var och en av dem utan att vara rädd att lämna ett annat barn ensamt. Det kunde inte varit bättre.
Gabriella blev väldigt ledsen när hon såg Fredrik men gick fram och gav honom en kram på en gång.
Elliot som varit tuff utanför kunde också tillåta sig att gråta och det kändes skönt. Han vågade inte närma sig Fredrik utan höll sig på avstånd och efter en stund blev det för mycket för honom och morfar tog med honom ut ur rummet.
Vincent såg lite förvånad ut är han såg sin pappa bara ligga där. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta och det är ju inte så konstigt.
Felicia vågade sig inte in alls hon stod och grät men jag eller mormor fick inte komma nära, vi var för ledsna helt enkelt. En av sköterskorna steg då in och "fångade upp" henne. De stod och kramades och pratade en lååååång stund, sen tillslut vågade hon smyga sig fram. Efteråt berättade hon att hon hört att döda människor alltid är blåa i ansiktet, det var anledningen till att hon inte vågade sig fram. Hon höll sig också på avstånd.
Det var så skönt att alla barnen hade vågat sig fram innan min syster, svåger och deras barn kom. När de också varit där en stund blev barnen rastlösa och fick då gå och köpa sig en liten godisbit på expeditionen men kom istället tillbaka med glass, saft och kakor.
Det var så härligt. Gabriella gick och berättade för Fredrik att de bara skulle fika lite innan hon kom och gav honom en kram till :-)
Det var så lätt stämning i rummet. Inget stim och stoj men naturligt prat och skratt från "fikabordet". Fika bordet blev till ett ritbord och alla som ville fick rita en teckning och skicka med Fredrik. Världens bästa pappa med en massa hjärtan blev resultatet. Vi vek ihop pappren och la dem under skjortan, så han hade dem nära sitt hjärta. Det var en härlig stund på dagen!
Tillslut vågade sig alla barnen närma sig Fredrik, de kramade om honom många gånger och hade liksom jag svårt att gå där ifrån. Min syster och hennes familj lämnade rummet först, tror jag. Barnen åkte därifrån med morfar straxt efter. Det lämnade mig och mamma kvar sist i rummet och det kändes skönt! Att kunna ta ett stilla avsked, men det var svårt att gå där ifrån. Att lämna honom helt ensam kvar.
Ute i korridoren mötte alla sköterskorna upp mig. De sa att det kändes konstigt för dem också, de hade alla haft förmånen att lära känna honom lite extra i och med det att de alla flera gånger suttit hos honom. Han var ju inte ensam en stund under de sista 2 veckorna, så var inte jag eller någon annan person ur familjen där fanns ju de vid hans sida, dag som natt. Det var flera av den ordinarie dag personalen som hoppade in och tog nattpassen. Tack!!!
Efter samlades vi alla hemma hos oss igen. Vi beställde Kina mat och hade en lugn och skön kväll.
Elliot och Felicia hade en sköld runt sig hela dagen fram till besöket hos Fredrik, jag fick knappt röra dem och de blev väldigt illa berörda när jag var ledsen och grät. Men jag hade ingen kontroll på tårarna i går heller.
Det har inte varit någon hysterisk gråt utan mer en lugn gråt, tårar som sakta rinner utmed kinden. Bara av att titta barnen har tårarna kommit.
Dels för att jag är så tacksam att jag har dessa 4 helt underbara barn som ett minne av Fredrik och dels för att när jag ser på dem inser jag vilken fruktansvärt hård och orättvis värld vi lever i. Varför ska (mina) oskyldiga barn mista en förälder? vad har de gjort för att bli så straffade???????????
Förlåt om det skrivna är rörigt, men rörigt är just hur livet känns för tillfället!
Jag kommer även i fortsättningen att göra mitt bästa för att Vara Stark, och jag kommer fortsätta skriva om mitt och barnens nya liv.
Hoppas ni vill hänga på även i fortsättningen, för att se vad livet har att erbjuda.
Idag är första dagen på resten av våra liv
Jag älskar dig,
du har en stor plats i mitt hjärta, för alltid!!
Natten till Fredag 14/1 kl. 02.55 tog han sitt sista andetag.
Jag var med honom hela vägen och när vi väl förstod att den sista dödskampen var igång gick det på ungefär 5 timmar.
Tack och lov var mina föräldrar hemma hos barnen i torsdags kväll. En stund efter midnatt ringde jag efter mamma, kände att jag behövde ha någon hos mig.
De har stannat och hjälpt mig sedan dess. Nu ligger de och sover på en uppblåsbar madrass på över våningen. Jag har Gabriella och Vincent bredvid mig i sängen, det känns tryggt för oss alla tre. De två större barnen valde att sova i sina egna sängar.
Gårdagen var både tuff och jobbig. Barnen tog det väldigt hårt när jag berättade för dem på morgonen att deras pappa är död.
De största barnen ville trots detta absolut gå till skolan och det fick de göra. Jag ringde och berättade för deras lärare, så de skulle vara beredda om det skulle brista för dem. Elliot ville ABSOLUT INTE att någon skulle veta något utan ville ha en helt vanlig dag. Han ville inte ens att läraren skulle fråga honom hur det är och det respekterades. TACK!
Efter skolan gick vi till Mc Donalds för att stärka oss inför det jobbiga sista avskedet. Jag var nervös för hur barnen skulle ta det att se honom ligga där aldeles död. Men vi hade en väldigt fin och skön stund när vi var hos honom.
På Mc Donalds försökte jag berätta för barnen hur det är att se en död människa. Att kroppen är kall, blek och lite stel. Jag berättade att pappa haft väldigt jobbigt den sista tiden och att han nu är helt fri från både smärta och ångest. Jag sa att pappa har längtat efter den här dagen i ett par veckor nu. Han såg väldigt lugn och nöjd ut när jag var där tidigare på morgonen och lämnade en skjorta som vi tillsammans valde ut att han skulle ha på sig, och det berättade jag för dem.
De hade många bra frågor och vi hade en riktigt trevlig stund trots samtalsämnet.
Jag avsluta det hela med att säga att de gärna får ge sin pappa en sista klapp, eller kram.
Det sista avskedet blev som sagt väldigt fint.
Jag hade sett en väldigt strikt och varlig stund framför mig. Men den blev allt annat, kändes det som.
Den blev levande!
Jag och mina föräldrar tog med oss barnen upp till Ekhagens gästhem runt klockan 3 igår.
Min syster och hennes familj skulle komma vid halv fyra och jag kände att jag ville ge våra barn möjlighet att se sin pappa och ta ett avsked innan det blev allt för mycket folk där.
Det var två sköterskor som följde med in. Det var toppen!! Nu fanns det en vuxen var åt barnen, och jag kunde gå och prata med var och en av dem utan att vara rädd att lämna ett annat barn ensamt. Det kunde inte varit bättre.
Gabriella blev väldigt ledsen när hon såg Fredrik men gick fram och gav honom en kram på en gång.
Elliot som varit tuff utanför kunde också tillåta sig att gråta och det kändes skönt. Han vågade inte närma sig Fredrik utan höll sig på avstånd och efter en stund blev det för mycket för honom och morfar tog med honom ut ur rummet.
Vincent såg lite förvånad ut är han såg sin pappa bara ligga där. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta och det är ju inte så konstigt.
Felicia vågade sig inte in alls hon stod och grät men jag eller mormor fick inte komma nära, vi var för ledsna helt enkelt. En av sköterskorna steg då in och "fångade upp" henne. De stod och kramades och pratade en lååååång stund, sen tillslut vågade hon smyga sig fram. Efteråt berättade hon att hon hört att döda människor alltid är blåa i ansiktet, det var anledningen till att hon inte vågade sig fram. Hon höll sig också på avstånd.
Det var så skönt att alla barnen hade vågat sig fram innan min syster, svåger och deras barn kom. När de också varit där en stund blev barnen rastlösa och fick då gå och köpa sig en liten godisbit på expeditionen men kom istället tillbaka med glass, saft och kakor.
Det var så härligt. Gabriella gick och berättade för Fredrik att de bara skulle fika lite innan hon kom och gav honom en kram till :-)
Det var så lätt stämning i rummet. Inget stim och stoj men naturligt prat och skratt från "fikabordet". Fika bordet blev till ett ritbord och alla som ville fick rita en teckning och skicka med Fredrik. Världens bästa pappa med en massa hjärtan blev resultatet. Vi vek ihop pappren och la dem under skjortan, så han hade dem nära sitt hjärta. Det var en härlig stund på dagen!
Tillslut vågade sig alla barnen närma sig Fredrik, de kramade om honom många gånger och hade liksom jag svårt att gå där ifrån. Min syster och hennes familj lämnade rummet först, tror jag. Barnen åkte därifrån med morfar straxt efter. Det lämnade mig och mamma kvar sist i rummet och det kändes skönt! Att kunna ta ett stilla avsked, men det var svårt att gå där ifrån. Att lämna honom helt ensam kvar.
Ute i korridoren mötte alla sköterskorna upp mig. De sa att det kändes konstigt för dem också, de hade alla haft förmånen att lära känna honom lite extra i och med det att de alla flera gånger suttit hos honom. Han var ju inte ensam en stund under de sista 2 veckorna, så var inte jag eller någon annan person ur familjen där fanns ju de vid hans sida, dag som natt. Det var flera av den ordinarie dag personalen som hoppade in och tog nattpassen. Tack!!!
Efter samlades vi alla hemma hos oss igen. Vi beställde Kina mat och hade en lugn och skön kväll.
Elliot och Felicia hade en sköld runt sig hela dagen fram till besöket hos Fredrik, jag fick knappt röra dem och de blev väldigt illa berörda när jag var ledsen och grät. Men jag hade ingen kontroll på tårarna i går heller.
Det har inte varit någon hysterisk gråt utan mer en lugn gråt, tårar som sakta rinner utmed kinden. Bara av att titta barnen har tårarna kommit.
Dels för att jag är så tacksam att jag har dessa 4 helt underbara barn som ett minne av Fredrik och dels för att när jag ser på dem inser jag vilken fruktansvärt hård och orättvis värld vi lever i. Varför ska (mina) oskyldiga barn mista en förälder? vad har de gjort för att bli så straffade???????????
Förlåt om det skrivna är rörigt, men rörigt är just hur livet känns för tillfället!
Jag kommer även i fortsättningen att göra mitt bästa för att Vara Stark, och jag kommer fortsätta skriva om mitt och barnens nya liv.
Hoppas ni vill hänga på även i fortsättningen, för att se vad livet har att erbjuda.
Idag är första dagen på resten av våra liv
torsdag 13 januari 2011
Begravnings-önskemål och planering
Jag försökte skriva det här inlägget igår kväll/natt efter att kommit hem från Fredrik, då jag annars brukar skriva mina inlägg, men det gick bara inte.
Gråten har verkligen ingen on och off knapp, utan kommer helt utan förvarning och går inte att stoppa, hur gärna man än vill.
Begravningsönskemål.
Jag tror som en av mina kloka läsare sa, att det kommer kännas skönt efteråt eftersom vi kunnat prata om dessa svåra saker. Saker som egentligen ingen vill prata om - begravning, sin egen/ älskades begravning. Men då det var Fredrik själv som tog upp det kändes det extra viktigt att verkligen prata om det, att få höra hans önskemål.
En annan av mina kloka läsare rekommenderade mig att släppa tankarna om begravningen eftersom Svenska kyrkans begravning är en fast ritual som inte kräver särskilt mycket planering annat än att välja musik. Och det stämmer säkert.
Men nu är det så att Fredriks önskan är att ha en borgerlig begravning.
Jag förstår att alla ni som känner mig knappt kan tro era öron. Borgerlig begravning, men Anna du som praktiskt taget är uppvuxen i kyrkan, inte ska väl du förkasta Fredrik möjligheten att komma till himmelriket. Gör inte så.
Jag har haft många pratstunder med min älskade syster i ämnet och det är så skönt att kunna ha någon att bollar tankar med. Nu är det så att jag inte tror att det är själva begravningen som avgör om någon kommer till himlen eller inte, utan att det är hur man levt sitt liv innan döden som är det avgörande.
Fredrik vill inte ha en borgerlig begravning för att slippa allt religiöst och kristet, utan mer för att få den så enkel och personlig som möjligt. Visst det innebär lite mer jobb och planering från min sida, men jag vill verkligen försöka göra den så som jag vet att Fredrik vill ha den.
Jag var och pratade med en kvinna på en begravningsbyrå i går, jag trodde jag skulle kunna se och prata sakligt om saken, men så fort hon berättade att man även vid borgerliga begravningar brukar avsluta med ett avsked, brast det för mig.
Tårarna sprutade...............
Jag tyckte så synd om henne, visst hon är troligtvis van att se folk gråta, men ändå!!
Hon gav mig ett par pappersnäsdukar och började lugnt prata om andra, mindre känsliga ämnen.
Sen berättade hon att barnen gärna får ta med sig saker och lägga i kistan, om vi kommer och tittar på honom när han ligger i kistan (på sjukhuset).
Då kom tårarna igen.
Det känns i alla fall skönt att ha varit och pratat om saken, nu vet jag vad som måste fixas med och kan sakta börja planera redan nu.
Det stora som skiljer mot en traditionell kyrklig begravning är egentligen att det inte ingår några musiker i "paketet".
Visst, det är heller ingen präst som håller i ceremonin, men här är det fritt att välja, antingen någon man känner eller kan man välja en officiant eller begravningsförrättare som finns i kommunen, och man är helt fri att styra över innehållet. Men kan välja att sjunga psalmer och läsa bibelverser om man vill, men vill man inte så behöver man inte.
Jag vill ha en psalm och ett bibelord och det är han överrens om.
Man behöver inte ha - "Av jord är du kommen, av jord skall du åter varda" utan kan byta ut dessa mot annat. Hon gav mig ett par exempel, de lät väldigt bra men jag kan tyvärr inte återge dem.
Här är två länkar till sidor som är bra att läsa om nu är nyfikna. Begravningssidan och Fonus.
Hoppas att jag med lite hjälp utifrån kan sätta ihop ett program, en cermoni som Fredrik skulle gillat.
Kram på er
Gråten har verkligen ingen on och off knapp, utan kommer helt utan förvarning och går inte att stoppa, hur gärna man än vill.
Begravningsönskemål.
Jag tror som en av mina kloka läsare sa, att det kommer kännas skönt efteråt eftersom vi kunnat prata om dessa svåra saker. Saker som egentligen ingen vill prata om - begravning, sin egen/ älskades begravning. Men då det var Fredrik själv som tog upp det kändes det extra viktigt att verkligen prata om det, att få höra hans önskemål.
En annan av mina kloka läsare rekommenderade mig att släppa tankarna om begravningen eftersom Svenska kyrkans begravning är en fast ritual som inte kräver särskilt mycket planering annat än att välja musik. Och det stämmer säkert.
Men nu är det så att Fredriks önskan är att ha en borgerlig begravning.
Jag förstår att alla ni som känner mig knappt kan tro era öron. Borgerlig begravning, men Anna du som praktiskt taget är uppvuxen i kyrkan, inte ska väl du förkasta Fredrik möjligheten att komma till himmelriket. Gör inte så.
Jag har haft många pratstunder med min älskade syster i ämnet och det är så skönt att kunna ha någon att bollar tankar med. Nu är det så att jag inte tror att det är själva begravningen som avgör om någon kommer till himlen eller inte, utan att det är hur man levt sitt liv innan döden som är det avgörande.
Fredrik vill inte ha en borgerlig begravning för att slippa allt religiöst och kristet, utan mer för att få den så enkel och personlig som möjligt. Visst det innebär lite mer jobb och planering från min sida, men jag vill verkligen försöka göra den så som jag vet att Fredrik vill ha den.
Jag var och pratade med en kvinna på en begravningsbyrå i går, jag trodde jag skulle kunna se och prata sakligt om saken, men så fort hon berättade att man även vid borgerliga begravningar brukar avsluta med ett avsked, brast det för mig.
Tårarna sprutade...............
Jag tyckte så synd om henne, visst hon är troligtvis van att se folk gråta, men ändå!!
Hon gav mig ett par pappersnäsdukar och började lugnt prata om andra, mindre känsliga ämnen.
Sen berättade hon att barnen gärna får ta med sig saker och lägga i kistan, om vi kommer och tittar på honom när han ligger i kistan (på sjukhuset).
Då kom tårarna igen.
Det känns i alla fall skönt att ha varit och pratat om saken, nu vet jag vad som måste fixas med och kan sakta börja planera redan nu.
Det stora som skiljer mot en traditionell kyrklig begravning är egentligen att det inte ingår några musiker i "paketet".
Visst, det är heller ingen präst som håller i ceremonin, men här är det fritt att välja, antingen någon man känner eller kan man välja en officiant eller begravningsförrättare som finns i kommunen, och man är helt fri att styra över innehållet. Men kan välja att sjunga psalmer och läsa bibelverser om man vill, men vill man inte så behöver man inte.
Jag vill ha en psalm och ett bibelord och det är han överrens om.
Man behöver inte ha - "Av jord är du kommen, av jord skall du åter varda" utan kan byta ut dessa mot annat. Hon gav mig ett par exempel, de lät väldigt bra men jag kan tyvärr inte återge dem.
Här är två länkar till sidor som är bra att läsa om nu är nyfikna. Begravningssidan och Fonus.
Hoppas att jag med lite hjälp utifrån kan sätta ihop ett program, en cermoni som Fredrik skulle gillat.
Kram på er
onsdag 12 januari 2011
Tunga samtalsämnen
Ja, nu har Fredrik och jag pratat om möjligheten för honom att sövas ner fram till hans död och hans önskemål kring begravningen.
Usch, det var såå jobbigt i går kväll, det var då vi hade samtalet, men samtidigt väldigt skönt att han talar om hur han vill ha det.
Han var väldigt tydlig med att tala om att han vill bli ner sövd sista tiden. Han är väldigt rädd för döden, både att det ska göra ont och ovissheten att inte veta vad som händer efter.
Jag har sagt att jag står bakom hans beslut till 100 % men, jag är livrädd för att ha honom sövd sista tiden.
När säger man farväl?
När får man börja sörja på riktigt? eller sörjer man kanske två gånger?
Åker man ändå upp och hälsar på honom?
Har han någon glädje av det?
Vad säger man till barnen?
Fy, vad många frågor det finns kring detta, och ändå har jag inte tagit upp alla.
Måtte han dö en naturlig död....
Ännu är det inget bestämt men vi har tagit upp frågan med en läkare. Jag blev väldigt skeptisk när han berättade om det för han påstår att man uteslutande använder sig av midazolam. Men det kan väl inte stämma. Det måste väl finnas något annat preparat att använda sig av, midazolamet gav ju hemska biverkningar hos Fredrik.
Jag gav honom i uppgift att höra sig för och hitta en annan drog att använda.
Begravning........... Usch, jag är ledsen men jag orkar inte skriva om den nu också.
Jag lyssnar på den sång jag vill ha med på begravningen och tårarna forsar utmed mina kinder.
Vill du och vågar du, kan du lyssna på den här.
God natt
// Anna
Usch, det var såå jobbigt i går kväll, det var då vi hade samtalet, men samtidigt väldigt skönt att han talar om hur han vill ha det.
Han var väldigt tydlig med att tala om att han vill bli ner sövd sista tiden. Han är väldigt rädd för döden, både att det ska göra ont och ovissheten att inte veta vad som händer efter.
Jag har sagt att jag står bakom hans beslut till 100 % men, jag är livrädd för att ha honom sövd sista tiden.
När säger man farväl?
När får man börja sörja på riktigt? eller sörjer man kanske två gånger?
Åker man ändå upp och hälsar på honom?
Har han någon glädje av det?
Vad säger man till barnen?
Fy, vad många frågor det finns kring detta, och ändå har jag inte tagit upp alla.
Måtte han dö en naturlig död....
Ännu är det inget bestämt men vi har tagit upp frågan med en läkare. Jag blev väldigt skeptisk när han berättade om det för han påstår att man uteslutande använder sig av midazolam. Men det kan väl inte stämma. Det måste väl finnas något annat preparat att använda sig av, midazolamet gav ju hemska biverkningar hos Fredrik.
Jag gav honom i uppgift att höra sig för och hitta en annan drog att använda.
Begravning........... Usch, jag är ledsen men jag orkar inte skriva om den nu också.
Jag lyssnar på den sång jag vill ha med på begravningen och tårarna forsar utmed mina kinder.
Vill du och vågar du, kan du lyssna på den här.
God natt
// Anna
måndag 10 januari 2011
Mitt framtida uppdrag.
Helgen har varit hyfsat bra.
Det är knepigt att få tiden att räcka till allt och samvetet helt rent, men det har jag ju redan ältat så det ska jag inte prata om igen.
I lördags åkte jag till vänner vid 22, efter att jag varit hos Fredrik, och fick en hel massa sköna skratt. Tjejerna sov över hos kompisar och äldsta sonen sov över hos dem jag skrattade tillsammans med. Vincent och jag var inte hemma förens efter 01.00, men det var det värt. Vi får se om jag säger samma sak i morgon bitti när vi ska upp till skolan.
TACK så mycket!! det var befriande att få skratta lite mitt i all bedrövelse.
Vincent, 6 år, fick sova över hos mig i min säng och när jag tog upp datorn för att skriva några rader här på min blogg sa han några väldigt kloka ord.
- Mamma det är viktigare att sova än att skriva på datorn, släck nu.
Tänk att jag fått ett så klokt barn, måste brås på sin pappa.
Fredrik får det i alla fall allt jobbigare och jobbigare. Inatt kopplade de ihop två syrgasapparater, det räcker inte längre med 5 liter/ minut utan nu är han uppe i dryga 8 liter. Trots detta blir inte saturationen bättre än 85-90%. Inte för att det säger mig så väldigt mycket, men jag förstår att det inte kan vara speciellt bra.
När allt detta är över har jag bestämt mig för att försöka få den palliativa vården att inte bara inriktas på äldre sjuka människor. Jag menar hur kul kan det vara att som yngre bli inskriven äldreomsorgen?
Jag som anhörig tycker i alla fall det är hemskt att all hjälp som erbjuds oss närstående är inriktad på att den man vårdar är dement och +65.
Som jag ser det har vi som småbarnsfamilj ett helt annan behov av hjälp.
Visst låter det bra med "Anhörigkonsult", "samtal/stödplan", "må bra-dagar", problemet är bara att allt är anpassat för "demensanhöriga".
Här är länken jag blivit hänvisad till: KUL VÁ?! Som anhörig till en ung småbarnsförälder känner man verkligen, HÄR finns hjälp att hämta.
Jo, jag har ringt och pratat med dem och det finns ingen som vet hur men bemöter barn i sorg, och när jag frågade om läxhjälp, hänvisade de till de privata firmor som gärna hjälper till så länge man betalar för det.
Glömde jag att berätta att vi lever på hans sjukpenning och mitt halvtisdsjobb?
Jag förstår att det kan vara tufft, men det är allt vi har att erbjuda. Detta var vad jag fick till svar!!!
Det är inte klokt!!! Det är ju barnens framtid som står på spel!!
Personalen på Ekhagen där Fredrik bor, mår jättedåligt för att de inte vet hur man bemöter barn i sorg. Flera av sköterskorna, både undersköterskor och sköterskor, har kommit fram och pratat med mig om det. De har tagit upp problemet med sin handledare, till lika psykolog, men han har inte heller kunskap om barn i sorg.
Det är verkligen viktigt att få rätt stöd och information. Bara här på min blogg har jag utav er läsare, på mindre än en vecka, fått mer anhörig information än jag fått totalt under dessa 3 år som Fredrik varit diagnostiserad. Det är skrämmande. Tänk om jag inte börjat blogga och ni inte hittat hit......
Tack för era viktiga kommentarer och mail. Jag svarar så fort jag hinner!!
Att se till att alla yngre sjuka och anhöriga får det stöd de behöver och är värda ser jag som ett framtida uppdrag!!
Mitt kall!?!? Ja, kanske. Det känns viktigt och meningsfullt i alla fall.
Undra om hela Sverige är lika dåliga på detta med yngre i den palliativa vården?
Ni med erfarenhet, skriv gärna en kort kommentar hur det är/var i er kommun.
Tack
// Anna
Det är knepigt att få tiden att räcka till allt och samvetet helt rent, men det har jag ju redan ältat så det ska jag inte prata om igen.
I lördags åkte jag till vänner vid 22, efter att jag varit hos Fredrik, och fick en hel massa sköna skratt. Tjejerna sov över hos kompisar och äldsta sonen sov över hos dem jag skrattade tillsammans med. Vincent och jag var inte hemma förens efter 01.00, men det var det värt. Vi får se om jag säger samma sak i morgon bitti när vi ska upp till skolan.
TACK så mycket!! det var befriande att få skratta lite mitt i all bedrövelse.
Vincent, 6 år, fick sova över hos mig i min säng och när jag tog upp datorn för att skriva några rader här på min blogg sa han några väldigt kloka ord.
- Mamma det är viktigare att sova än att skriva på datorn, släck nu.
Tänk att jag fått ett så klokt barn, måste brås på sin pappa.
Fredrik får det i alla fall allt jobbigare och jobbigare. Inatt kopplade de ihop två syrgasapparater, det räcker inte längre med 5 liter/ minut utan nu är han uppe i dryga 8 liter. Trots detta blir inte saturationen bättre än 85-90%. Inte för att det säger mig så väldigt mycket, men jag förstår att det inte kan vara speciellt bra.
När allt detta är över har jag bestämt mig för att försöka få den palliativa vården att inte bara inriktas på äldre sjuka människor. Jag menar hur kul kan det vara att som yngre bli inskriven äldreomsorgen?
Jag som anhörig tycker i alla fall det är hemskt att all hjälp som erbjuds oss närstående är inriktad på att den man vårdar är dement och +65.
Som jag ser det har vi som småbarnsfamilj ett helt annan behov av hjälp.
Visst låter det bra med "Anhörigkonsult", "samtal/stödplan", "må bra-dagar", problemet är bara att allt är anpassat för "demensanhöriga".
Här är länken jag blivit hänvisad till: KUL VÁ?! Som anhörig till en ung småbarnsförälder känner man verkligen, HÄR finns hjälp att hämta.
Jo, jag har ringt och pratat med dem och det finns ingen som vet hur men bemöter barn i sorg, och när jag frågade om läxhjälp, hänvisade de till de privata firmor som gärna hjälper till så länge man betalar för det.
Glömde jag att berätta att vi lever på hans sjukpenning och mitt halvtisdsjobb?
Jag förstår att det kan vara tufft, men det är allt vi har att erbjuda. Detta var vad jag fick till svar!!!
Det är inte klokt!!! Det är ju barnens framtid som står på spel!!
Personalen på Ekhagen där Fredrik bor, mår jättedåligt för att de inte vet hur man bemöter barn i sorg. Flera av sköterskorna, både undersköterskor och sköterskor, har kommit fram och pratat med mig om det. De har tagit upp problemet med sin handledare, till lika psykolog, men han har inte heller kunskap om barn i sorg.
Det är verkligen viktigt att få rätt stöd och information. Bara här på min blogg har jag utav er läsare, på mindre än en vecka, fått mer anhörig information än jag fått totalt under dessa 3 år som Fredrik varit diagnostiserad. Det är skrämmande. Tänk om jag inte börjat blogga och ni inte hittat hit......
Tack för era viktiga kommentarer och mail. Jag svarar så fort jag hinner!!
Att se till att alla yngre sjuka och anhöriga får det stöd de behöver och är värda ser jag som ett framtida uppdrag!!
Mitt kall!?!? Ja, kanske. Det känns viktigt och meningsfullt i alla fall.
Undra om hela Sverige är lika dåliga på detta med yngre i den palliativa vården?
Ni med erfarenhet, skriv gärna en kort kommentar hur det är/var i er kommun.
Tack
// Anna
lördag 8 januari 2011
Då ska vi se
Idag skriver jag om lite av varje.
Jag är så trött så ögonen nästan går i kors. Men ni ska ju inte tro att jag kan sova för det. Nix pix, nu har jag legat i sängen nästan en timme utan att ens vara i närheten av att somna.
Vill börja med att tacka för de senaste kommentarerna, Jag kommer ta upp tråden igen när det blir aktuellt och då hoppas jag att jag kan få bolla tankar med er med kunskap och egen erfarenhet.
Tack för ert stöd!
Jag vill även tacka er som skickat uppmuntrande och stödjande meddelande både via facebook och mail, det värmer att veta att ni finns!
Barnen började skolan i dag, så det blev ingen sovmorgon inte. Upp 06.30!!! FY, hade verkligen glömt hur jobbigt det är och igår var det ingen av barnen som kom i säng före 22.00, lite sent jag vet. Innan jullovet låg de 3 yngsta innan 20.30, tar nog ett par dagar innan vi är där igen, speciellt med tanke på att de ofta är ensamma hemma på kvällen när jag är hos Fredrik.
De har själva bestämt att de föredrar att vara ensamma framför att mormor och morfar är här hos dem. Jag är inte mer än ett telefonsamtal eller 10 min med bil bort, så om det skulle behövas är jag snabbt hemma.
I förrgår tog mormor och morfar med alla 4 barnen till växjö för att titta på den leopardgecko ödla som vi köpt. Vi bokade den som ägg i november och den 22 december kläcktes hon äntligen. Åh, det räddade hela jullovet, som inte på långa vägar blivit så kul som de sett fram emot. Många utav kompisarna åker utomlands och de "tvingas" vara hemma och se på när deras pappa, bokstavligt, tynar bort från dem.
Tillbaka till Ödlan, barnen har döpt henne till Lea och hon är så söt. Vi hade bokat två ägg men den andra ödlan överlevde inte. TYVÄRR :(
Vi får hämta hem henne om en dryg vecka. Ska bli så spännande!!
Jag tror det är skönt för barnen att ha något annat att tänka på, det tycker jag med, om jag ska vara ärlig. Nu har vi börjat göra i ordning terrariet och det är en hel del att tänka på men som sagt, det är skönt att ha något som skingrar tankarna lite.
I en av kommentarerna till förra inlägget frågades det efter var Fredrik får för medicin, till natten, som han äntligen sover på.
Han får 75g Nozinan + 2 kapslar Heminevrin när det är dax att somna, varje gång han vaknar får han ytterligare 2 kapslar av Heminevrin. I förrgår natt innebar det totalt 8 kapslar och natten till idag räckte det med 6. Så skönt när han inte vaknar så ofta och många gånger!
Han har också fått ett preparat mot depression 4 kvällar, nu glömde jag vad det hette, typiskt. Men det var ett "snabbverkande" uppiggande medel. Jag tycker redan jag märker en stor förbättring!! Han är gladare, lyser till och med upp när jag kommer in i rummet. Lika så när barnen var med idag blev han överlycklig. Det var så skönt för barnen! Den sista tiden när vi varit och hälsat på pappa har han bara blivit arg på dem, för att de låter. Idag när vi satt och åt pratade de om Fredrik och om hur glad han blev när han såg dem. Det är inte vanligt att de själva tar initiativet att prata om honom, så det var verkligen härligt att höra dem.
På dagtid får han xanor, inte depotablett, utan en mer snabbverkande variant kommer inte ihåg styrkan. Han får den stående, morgon och lunch, men även vid behov om det behövs under dagen.
Jag tycker att han blivit lite klarar i tankarna igen. Jag är helt övertygad om att det var midazolamet som förvärrade det hela innan och nu när han slipper det så känns det bättre.
Idag upplevde jag en stor försämring av Fredriks andning. Han behöver ta i som bara den för varje andetag. Han klarar knappt av att sätta sig på sängkanten längre, utan blir så andfådd att det ser ut som om han ska dö på stört. Hans läppar har inte mycket färg längre och naglarna är ganska blå, vilket tydligen inte är ovanligt vid syrebrist.
Usch, vad jag lider när jag ser honom, det gör riktigt ont i hela min kropp.
Nej, nu ska jag försöka sova igen!
Vi hörs snart igen
// Anna
Ps. Jag såg hur många sidvisningar jag haft, över 13 000. Det var så jag var tvungen att titta två gånger för jag trodde knappt mina ögon. Helt otroligt kul att ni är så många som vill följa mitt liv och mina tankar. TACK!! Ds
Jag är så trött så ögonen nästan går i kors. Men ni ska ju inte tro att jag kan sova för det. Nix pix, nu har jag legat i sängen nästan en timme utan att ens vara i närheten av att somna.
Vill börja med att tacka för de senaste kommentarerna, Jag kommer ta upp tråden igen när det blir aktuellt och då hoppas jag att jag kan få bolla tankar med er med kunskap och egen erfarenhet.
Tack för ert stöd!
Jag vill även tacka er som skickat uppmuntrande och stödjande meddelande både via facebook och mail, det värmer att veta att ni finns!
Barnen började skolan i dag, så det blev ingen sovmorgon inte. Upp 06.30!!! FY, hade verkligen glömt hur jobbigt det är och igår var det ingen av barnen som kom i säng före 22.00, lite sent jag vet. Innan jullovet låg de 3 yngsta innan 20.30, tar nog ett par dagar innan vi är där igen, speciellt med tanke på att de ofta är ensamma hemma på kvällen när jag är hos Fredrik.
De har själva bestämt att de föredrar att vara ensamma framför att mormor och morfar är här hos dem. Jag är inte mer än ett telefonsamtal eller 10 min med bil bort, så om det skulle behövas är jag snabbt hemma.
I förrgår tog mormor och morfar med alla 4 barnen till växjö för att titta på den leopardgecko ödla som vi köpt. Vi bokade den som ägg i november och den 22 december kläcktes hon äntligen. Åh, det räddade hela jullovet, som inte på långa vägar blivit så kul som de sett fram emot. Många utav kompisarna åker utomlands och de "tvingas" vara hemma och se på när deras pappa, bokstavligt, tynar bort från dem.
Tillbaka till Ödlan, barnen har döpt henne till Lea och hon är så söt. Vi hade bokat två ägg men den andra ödlan överlevde inte. TYVÄRR :(
Vi får hämta hem henne om en dryg vecka. Ska bli så spännande!!
Jag tror det är skönt för barnen att ha något annat att tänka på, det tycker jag med, om jag ska vara ärlig. Nu har vi börjat göra i ordning terrariet och det är en hel del att tänka på men som sagt, det är skönt att ha något som skingrar tankarna lite.
I en av kommentarerna till förra inlägget frågades det efter var Fredrik får för medicin, till natten, som han äntligen sover på.
Han får 75g Nozinan + 2 kapslar Heminevrin när det är dax att somna, varje gång han vaknar får han ytterligare 2 kapslar av Heminevrin. I förrgår natt innebar det totalt 8 kapslar och natten till idag räckte det med 6. Så skönt när han inte vaknar så ofta och många gånger!
Han har också fått ett preparat mot depression 4 kvällar, nu glömde jag vad det hette, typiskt. Men det var ett "snabbverkande" uppiggande medel. Jag tycker redan jag märker en stor förbättring!! Han är gladare, lyser till och med upp när jag kommer in i rummet. Lika så när barnen var med idag blev han överlycklig. Det var så skönt för barnen! Den sista tiden när vi varit och hälsat på pappa har han bara blivit arg på dem, för att de låter. Idag när vi satt och åt pratade de om Fredrik och om hur glad han blev när han såg dem. Det är inte vanligt att de själva tar initiativet att prata om honom, så det var verkligen härligt att höra dem.
På dagtid får han xanor, inte depotablett, utan en mer snabbverkande variant kommer inte ihåg styrkan. Han får den stående, morgon och lunch, men även vid behov om det behövs under dagen.
Jag tycker att han blivit lite klarar i tankarna igen. Jag är helt övertygad om att det var midazolamet som förvärrade det hela innan och nu när han slipper det så känns det bättre.
Idag upplevde jag en stor försämring av Fredriks andning. Han behöver ta i som bara den för varje andetag. Han klarar knappt av att sätta sig på sängkanten längre, utan blir så andfådd att det ser ut som om han ska dö på stört. Hans läppar har inte mycket färg längre och naglarna är ganska blå, vilket tydligen inte är ovanligt vid syrebrist.
Usch, vad jag lider när jag ser honom, det gör riktigt ont i hela min kropp.
Nej, nu ska jag försöka sova igen!
Vi hörs snart igen
// Anna
Ps. Jag såg hur många sidvisningar jag haft, över 13 000. Det var så jag var tvungen att titta två gånger för jag trodde knappt mina ögon. Helt otroligt kul att ni är så många som vill följa mitt liv och mina tankar. TACK!! Ds
torsdag 6 januari 2011
Tiden efter...
Tiden efter är något som med jämna mellanrum poppar upp i tankarna vare sig jag vill det eller inte.
Men att bli ensam med barnen är inget som skrämmer mig.
Det som skrämmer mig är att bli ensam .......... Nej, skrämmer mig är inte rätt ord, men jag vet inte hur jag annars ska uttryck det.
Under årens lopp har jag varit ensam med barnen en hel del så det vet jag att jag kommer klara av.
Visst, jag är medveten om att det kommer bli tufft och inte bara en dans på rosor. Men jag hoppas vi kan hjälpas åt att göra livet roligt.
Just det är något jag ofta pratar med barnen om, att om vi alla bara försöker vårt bästa kommer vi få det bra även i framtiden.
Det är svårt för dem att greppa vad jag menar, det är jag fullt medveten om. Jag försöker tala om för dem att det kommer att vara tufft och göra ont ett tag, men sedan vänder det och blir bättre.
Vi har en granne, en klasskamrat till Felicia som väldigt hastigt och oväntat förlorade sin pappa för något år sedan och det är bra att ha dem som "förebilder".
Eventuellt gör det hela lite lättare att förstå.
Det jag känner mig orolig för är att aldrig få tid över för mina vänner. Jag har tappat kontakten med en hel del vänner under dessa 3 år då jag inte varit allt för flitig på att hålla kontakten. Tänk om det inte blir lättare sedan.
Ibland tänker jag på att det finns så många skilda ensamstående föräldrar som har ett rikt kompis liv. Sen kommer jag snabbt på att de oftast är barnfria varannan vecka, och då är det ju enkelt.
Jag då, jag kommer "sitta fast" med 4 barn 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. När ska jag hinna träffa vänner???
Det är detta som skrämmer mig!!
Jag vill inte vara ensam stående förälder utan vänner.
Det kommer nog ta ett bra tag innan jag själv är i stånd att bjuda in er.
Så, Snälla ni kom ofta hit och våldgästa mig!!!
Sängplats(-er) finns det alltid för er som kommer långväga ifrån.
Mi Casa es Su Casa
Sen har vi en ekonomiska rädslan.
Det är ju Fredrik som dragit in pengarna till den gemensamma ekonomin och han har tjänat bra med kosing.
Hur ska det gå sen då?
Jag som "bara" har ett halvtidsjobb, och det är inte ens bra betalt.
Det verkar inte så lovande, eller??
Någon som har ett heltids jobb åt mig?
Nej, vem vill anställa en änka med 4 barn?
Jag vet att att jag kommer få efterlevandeskydd/omställningspension eller vad det nu heter, men det täcker inte på långa vägar Fredriks inkomst.
Så frågorna på hur vi ska överleva ekonomiskt är många, men samtidigt inget jag orkar ta tag i nu. På något sett måste det lösa sig.
Ett rörigt inlägg med tunga frågor, men jag hoppas ni förstår vad jag menar!
God natt
// Anna
PS. Måste ju berätta för er att Fredrik faktiskt mår lite bättre nu!
Natten till idag sov han faktiskt 5 timmar sammanlagt. Och han har knappt haft någon ångestattack! Bara vid andnöd men det är ju inte så konstigt.
Visst, han ser fortfarande saker som ingen annan ser, men det verkar inte skrämma honom längre.
Det är sååå skönt och helt otroligt!!
Hoppas nu bara att detta håller i sig! DS
Men att bli ensam med barnen är inget som skrämmer mig.
Det som skrämmer mig är att bli ensam .......... Nej, skrämmer mig är inte rätt ord, men jag vet inte hur jag annars ska uttryck det.
Under årens lopp har jag varit ensam med barnen en hel del så det vet jag att jag kommer klara av.
Visst, jag är medveten om att det kommer bli tufft och inte bara en dans på rosor. Men jag hoppas vi kan hjälpas åt att göra livet roligt.
Just det är något jag ofta pratar med barnen om, att om vi alla bara försöker vårt bästa kommer vi få det bra även i framtiden.
Det är svårt för dem att greppa vad jag menar, det är jag fullt medveten om. Jag försöker tala om för dem att det kommer att vara tufft och göra ont ett tag, men sedan vänder det och blir bättre.
Vi har en granne, en klasskamrat till Felicia som väldigt hastigt och oväntat förlorade sin pappa för något år sedan och det är bra att ha dem som "förebilder".
Eventuellt gör det hela lite lättare att förstå.
Det jag känner mig orolig för är att aldrig få tid över för mina vänner. Jag har tappat kontakten med en hel del vänner under dessa 3 år då jag inte varit allt för flitig på att hålla kontakten. Tänk om det inte blir lättare sedan.
Ibland tänker jag på att det finns så många skilda ensamstående föräldrar som har ett rikt kompis liv. Sen kommer jag snabbt på att de oftast är barnfria varannan vecka, och då är det ju enkelt.
Jag då, jag kommer "sitta fast" med 4 barn 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. När ska jag hinna träffa vänner???
Det är detta som skrämmer mig!!
Jag vill inte vara ensam stående förälder utan vänner.
Det kommer nog ta ett bra tag innan jag själv är i stånd att bjuda in er.
Så, Snälla ni kom ofta hit och våldgästa mig!!!
Sängplats(-er) finns det alltid för er som kommer långväga ifrån.
Mi Casa es Su Casa
Sen har vi en ekonomiska rädslan.
Det är ju Fredrik som dragit in pengarna till den gemensamma ekonomin och han har tjänat bra med kosing.
Hur ska det gå sen då?
Jag som "bara" har ett halvtidsjobb, och det är inte ens bra betalt.
Det verkar inte så lovande, eller??
Någon som har ett heltids jobb åt mig?
Nej, vem vill anställa en änka med 4 barn?
Jag vet att att jag kommer få efterlevandeskydd/omställningspension eller vad det nu heter, men det täcker inte på långa vägar Fredriks inkomst.
Så frågorna på hur vi ska överleva ekonomiskt är många, men samtidigt inget jag orkar ta tag i nu. På något sett måste det lösa sig.
Ett rörigt inlägg med tunga frågor, men jag hoppas ni förstår vad jag menar!
God natt
// Anna
PS. Måste ju berätta för er att Fredrik faktiskt mår lite bättre nu!
Natten till idag sov han faktiskt 5 timmar sammanlagt. Och han har knappt haft någon ångestattack! Bara vid andnöd men det är ju inte så konstigt.
Visst, han ser fortfarande saker som ingen annan ser, men det verkar inte skrämma honom längre.
Det är sååå skönt och helt otroligt!!
Hoppas nu bara att detta håller i sig! DS
tisdag 4 januari 2011
Varför ska det ta så lång tid??
Nu börjar det hända saker!
Efter dryga 2 veckor med fruktansvärd ångest, oro, hallucinationer, vanföreställningar, sömnbrist och medicinering som inte hjälper har läkarna äntligen insett att de behöver hjälp, så idag rådfrågade de en psykolog.
Varför ska det behöva ta så lång tid innan läkare rådfrågar kollegor?
Tror de att vi, patienter, tycker att de är sämre läkare om de erkänner att de inte kan ALLT?
Ingen kan väl kunna ALLT? Det är väl därför det finns specialistläkare?
Men i slutändan det är ju inte läkarna som lider, det är ju "bara" vi patienter eller i detta fallet Min älskade make Fredrik!
En av de första sakerna jag fick lära mig när jag läste till säljare var just hur viktigt det är att, med detsamma erkänna om man inte kan något och be att få återkomma när man hittat svaret. Det gör en till en mer seriös säljare och gör så att kunderna kommer tillbaka.
Men det är klart, vi säljare är ju heller inte lika välutbildade som läkare är, vi antas inte ha svaret på allt.
Det måste ju vara det som är skillnaden.
Eller är det det att vi säljare är mer beroende av att kunderna återkommer för att få behålla våra jobb så vi är villiga att erkänna våra brister.
Hur som helst uttryckte jag mitt missnöje ganska tydligt för dem idag.
De har mage att skylla på att det beror på att detta händer så sällan. Precis som om det skulle vara en godtagbar ursäkt, jag tycker det ger en ännu större anledning att rådfråga någon som kanske har mer erfarenhet av liknande situationer.
Jag har själv länge ifrågasatt deras agerande, men de har ändå använt sig av samma mediciner, bara ökat doserna. Enligt mig har det varit tydligt att det inte varit rätt mediciner för Fredrik, men varför lyssna på mig, jag är ju bara den som känner Fredrik Bäst, ingen läkare!
Till råga på allt fick jag reda på att medicinen Fredrik ska få prova inte fanns tillgänglig idag utan JAG ska hämta ut den på sjukhusapoteket i morgon (Tur att jag är ledig!). Så trots att han står på en ny medicin måste han må skit ett helt dygn till!! Inte klokt!!
Idag har Fredrik "lättat" på trycket och gråtit!!! SÅ SKÖNT, men skrämmande!! Han ville träffa alla för att kunna säga hej då............
Nu är det hög tid för mig att försöka få lite sömn,
Ha det bra
// Anna
Efter dryga 2 veckor med fruktansvärd ångest, oro, hallucinationer, vanföreställningar, sömnbrist och medicinering som inte hjälper har läkarna äntligen insett att de behöver hjälp, så idag rådfrågade de en psykolog.
Varför ska det behöva ta så lång tid innan läkare rådfrågar kollegor?
Tror de att vi, patienter, tycker att de är sämre läkare om de erkänner att de inte kan ALLT?
Ingen kan väl kunna ALLT? Det är väl därför det finns specialistläkare?
Men i slutändan det är ju inte läkarna som lider, det är ju "bara" vi patienter eller i detta fallet Min älskade make Fredrik!
En av de första sakerna jag fick lära mig när jag läste till säljare var just hur viktigt det är att, med detsamma erkänna om man inte kan något och be att få återkomma när man hittat svaret. Det gör en till en mer seriös säljare och gör så att kunderna kommer tillbaka.
Men det är klart, vi säljare är ju heller inte lika välutbildade som läkare är, vi antas inte ha svaret på allt.
Det måste ju vara det som är skillnaden.
Eller är det det att vi säljare är mer beroende av att kunderna återkommer för att få behålla våra jobb så vi är villiga att erkänna våra brister.
Hur som helst uttryckte jag mitt missnöje ganska tydligt för dem idag.
De har mage att skylla på att det beror på att detta händer så sällan. Precis som om det skulle vara en godtagbar ursäkt, jag tycker det ger en ännu större anledning att rådfråga någon som kanske har mer erfarenhet av liknande situationer.
Jag har själv länge ifrågasatt deras agerande, men de har ändå använt sig av samma mediciner, bara ökat doserna. Enligt mig har det varit tydligt att det inte varit rätt mediciner för Fredrik, men varför lyssna på mig, jag är ju bara den som känner Fredrik Bäst, ingen läkare!
Till råga på allt fick jag reda på att medicinen Fredrik ska få prova inte fanns tillgänglig idag utan JAG ska hämta ut den på sjukhusapoteket i morgon (Tur att jag är ledig!). Så trots att han står på en ny medicin måste han må skit ett helt dygn till!! Inte klokt!!
Idag har Fredrik "lättat" på trycket och gråtit!!! SÅ SKÖNT, men skrämmande!! Han ville träffa alla för att kunna säga hej då............
Nu är det hög tid för mig att försöka få lite sömn,
Ha det bra
// Anna
måndag 3 januari 2011
Mitt besök hos Fredrik i kväll
var väldigt jobbigt!
Han var inte klar i tankarna överhuvudtaget. Han ser och drömmer väldigt mycket och konstiga saker. Han vill ha bekräftelse från mig att jag förstår var han menar, och säger jag att jag inte riktigt vet vad han menar blir han ännu mer stressad och orolig. Så jag har insett att det bara är att hålla med och säga att jag ska göra mitt bästa för att allt ska bli bra.
Mamma och pappa var hos Fredrik tidigare i dag, då var han klarare i huvudet.
Visst, han hade sovit en stund och var väldigt svårväckt men när han väl var vaken var tankarna klarare.
De köpte med en CD-spelare för att han ska kunna lyssna på den ljudbok han fick i julklapp, men jag tvivlar på att han kan lyssna på den med behållning. Förhoppningsvis kan "pratet" göra honom lugn, att höra en röst kanske kan göra att han inte känner sig så ensam.
När mina föräldrar var hos Fredrik kunde jag ägna mig åt barnen. Vi var och badade! Så härligt att få tänka på något annat en stund. Vi hade verkligen en skön stund tillsammans! Det var vi väl värda tycker jag allt!!
Ikväll var det min kära syster som var här med barnen och fick dem i säng. Det var ett välbehövligt avbrott för mina föräldrar som ställt upp väldigt mycket den sista tiden.
Tack så mycket Mia för att du kom och Tack Simon för att jag fick låna henne. Ni är Bäst!!
Nu är det flera som frågat om Fredriks cancer. Jag kommer att fixa en annan "flik" där jag berättar om den. Så småningom kommer ni att se den högst upp på sidan nedanför rubriken, bredvid -startsida-.
Sov gott
// Anna
Han var inte klar i tankarna överhuvudtaget. Han ser och drömmer väldigt mycket och konstiga saker. Han vill ha bekräftelse från mig att jag förstår var han menar, och säger jag att jag inte riktigt vet vad han menar blir han ännu mer stressad och orolig. Så jag har insett att det bara är att hålla med och säga att jag ska göra mitt bästa för att allt ska bli bra.
Mamma och pappa var hos Fredrik tidigare i dag, då var han klarare i huvudet.
Visst, han hade sovit en stund och var väldigt svårväckt men när han väl var vaken var tankarna klarare.
De köpte med en CD-spelare för att han ska kunna lyssna på den ljudbok han fick i julklapp, men jag tvivlar på att han kan lyssna på den med behållning. Förhoppningsvis kan "pratet" göra honom lugn, att höra en röst kanske kan göra att han inte känner sig så ensam.
När mina föräldrar var hos Fredrik kunde jag ägna mig åt barnen. Vi var och badade! Så härligt att få tänka på något annat en stund. Vi hade verkligen en skön stund tillsammans! Det var vi väl värda tycker jag allt!!
Ikväll var det min kära syster som var här med barnen och fick dem i säng. Det var ett välbehövligt avbrott för mina föräldrar som ställt upp väldigt mycket den sista tiden.
Tack så mycket Mia för att du kom och Tack Simon för att jag fick låna henne. Ni är Bäst!!
Nu är det flera som frågat om Fredriks cancer. Jag kommer att fixa en annan "flik" där jag berättar om den. Så småningom kommer ni att se den högst upp på sidan nedanför rubriken, bredvid -startsida-.
Sov gott
// Anna
söndag 2 januari 2011
Svårt med medicinering.
FY, vad jag är ledsen för att Fredrik mår så dåligt.
Inte bara Cancerdåligt utan psykiskt och mentalt. Jag fattar inte att det ska vara så svårt att medicinera så han slipper denna ångest.
Nu är det inget värdigt liv!
Han är verkligen för stark för att dö. och för sjuk för att leva!
Han känner sig stressad, så stressad att han inte sover på nätterna. Han kan inte komma till ro.
Tyvärr, blev inte sömnen mycket bättre utan medicinering. Han verkade lugnare, behövde inte ställa sig upp lika många gånger utan kunde i alla fall ligga kvar i sängen när han vaknade, ca en gång i timmen.
Han har fått "sovmedicin" i två nätter nu igen. Men han sover inte bättre för det.
Men hur kan det vara så svårt att hitta medicin som gör att han sover längre stunder. Han har inget svårt att somna in, men att förbli sovande i mer än en timme verkar helt omöjligt. Kan rädslan för att inte vakna upp vara starkare än alla mediciner, eller får han trots allt för svaga doser?
Han är expert på att ge mig dåligt samvete.
Jag vet att man ofta blir väldigt egocentrisk när man är så har sjuk. Men trots det har jag svårt att hantera känslorna han ger mig när han säger att han bara blir lugn när jag är hos honom och att han känner sig så ensam och övergiven.
Vore det jag själv som låg där så där sjuk och "nära" döden skulle jag också vilja han någon hos mig hela tiden, inte bara personal utan någon vän eller familjemedlem.
Problemet i denna situation är att Fredrik inte har så många vänner. Hans vänner/arbetskamrater bor alla i Stockholm och Göteborg, så det är inte så lätt för dem att komma hit. Han har aldrig heller varit den där sociala typen som lätt skaffar sig vänner och det blev ju inte bättre när han fick sin cancerdiagnos. Vi hann bara bo här i Huskvarna ett halvår innan det konstaterades att han var sjuk och under den tiden hann han inte knyta några band här. Han bodde ju faktiskt i Göteborg 3-4 nätter i veckan och var ute på en del 2 veckors observationsresor.
Det var mitt "jobb" att vara den sociala och jag ÄLSKAR det. Han nöjde sig med att träffa oss i familjen när han väl var hemma.
Så i detta har jag inte så många som kan byta av mig, visst mina föräldrar går dit ibland och hans mamma och syster kommer tillsammans någon gång i veckan. Men eftersom han bara känner sig riktigt nöjd när jag är där så är det inte så lätt för andra att vara där.
Kanske är det mer humant att söva honom och låta honom sova den sista tiden.
En skrämmande tanke för mig, men hur mycket mer ska han behöva lida????
God fortsättning alla vänner
// Anna
Inte bara Cancerdåligt utan psykiskt och mentalt. Jag fattar inte att det ska vara så svårt att medicinera så han slipper denna ångest.
Nu är det inget värdigt liv!
Han är verkligen för stark för att dö. och för sjuk för att leva!
Han känner sig stressad, så stressad att han inte sover på nätterna. Han kan inte komma till ro.
Tyvärr, blev inte sömnen mycket bättre utan medicinering. Han verkade lugnare, behövde inte ställa sig upp lika många gånger utan kunde i alla fall ligga kvar i sängen när han vaknade, ca en gång i timmen.
Han har fått "sovmedicin" i två nätter nu igen. Men han sover inte bättre för det.
Men hur kan det vara så svårt att hitta medicin som gör att han sover längre stunder. Han har inget svårt att somna in, men att förbli sovande i mer än en timme verkar helt omöjligt. Kan rädslan för att inte vakna upp vara starkare än alla mediciner, eller får han trots allt för svaga doser?
Han är expert på att ge mig dåligt samvete.
Jag vet att man ofta blir väldigt egocentrisk när man är så har sjuk. Men trots det har jag svårt att hantera känslorna han ger mig när han säger att han bara blir lugn när jag är hos honom och att han känner sig så ensam och övergiven.
Vore det jag själv som låg där så där sjuk och "nära" döden skulle jag också vilja han någon hos mig hela tiden, inte bara personal utan någon vän eller familjemedlem.
Problemet i denna situation är att Fredrik inte har så många vänner. Hans vänner/arbetskamrater bor alla i Stockholm och Göteborg, så det är inte så lätt för dem att komma hit. Han har aldrig heller varit den där sociala typen som lätt skaffar sig vänner och det blev ju inte bättre när han fick sin cancerdiagnos. Vi hann bara bo här i Huskvarna ett halvår innan det konstaterades att han var sjuk och under den tiden hann han inte knyta några band här. Han bodde ju faktiskt i Göteborg 3-4 nätter i veckan och var ute på en del 2 veckors observationsresor.
Det var mitt "jobb" att vara den sociala och jag ÄLSKAR det. Han nöjde sig med att träffa oss i familjen när han väl var hemma.
Så i detta har jag inte så många som kan byta av mig, visst mina föräldrar går dit ibland och hans mamma och syster kommer tillsammans någon gång i veckan. Men eftersom han bara känner sig riktigt nöjd när jag är där så är det inte så lätt för andra att vara där.
Kanske är det mer humant att söva honom och låta honom sova den sista tiden.
En skrämmande tanke för mig, men hur mycket mer ska han behöva lida????
God fortsättning alla vänner
// Anna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)