Raindrops Keep Fallin' on My Head....

För en vecka sedan beställde jag skor från Brandos.se. Ett par till till min 12-åriga dotter och ett par åt mig själv.
Jag vet att många människor gör det varje dag, men

för mig var det vågat att köpa skor/något utan att prova först.
Det är bara att inse, ibland har nöden ingen lag. Vi har varit runt i alla skoaffärer både i Jönköping, Nässjö och Ullared utan att hitta något som passade min stora tös.

Det var TV reklamen som gjorde att jag överhuvudtaget letade upp skoaffären. När jag sedan pratade om Felicias problem att hitta skor med en kompis sa hon att hon beställt härifrån tidigare och blivit riktigt nöjd. Så när Felicia hittade ett par skor hon ville ha så kände jag att jag inte hade något att förlora. Hon behövde ett par nya vårskor! 


Visst är de snygga!!








Själv köpte jag mig ett par GUMMISTÖVLAR!
Världens tråkigaste .................. Jo, visst var det så för några år sedan. Gröna höga stövlar, visst, det kunde finnas blåa också. Som ung var jag scout och därför alltid iklädd mossgröna höga gummistövlar när vi var ute och strövade i skogen.
Äntligen har det hänt något kul med stövlarna.
Min 9-åring Vill ha på sig sina gummistövlar. De är jättesnygga! Svarta med blommor på utsidan av skaftet.
Och idag fick hon användning för dem!! 
Så skönt att inte behöva bråka med henne om att använda stövlar längre!


Jag fick också äntligen använda mina!!
Skönt att kunna tycka det är kul med regn.



I'm singing in the rain
Just singing in the rain
What a glorious feelin'
I'm happy again
I'm laughing at clouds......................





Här ser ni mina nya snygga gummistövlar: 

Behöver inte skämmas när jag har stövlar på mig!!

Ha det bra och krama om varandra!!

Det binner ett ljus.....

Det brinner ett ljus i mitt fönster för Linda som liksom min Fredrik var tvungen att erkänna sig besegrad av denna hemska sjukdom, Cancer.

Mina tankar går till hennes man Lars, deras 4 barn samt alla andra nära och kära,
varmt deltagande i er svåra stund.
Ta hand om varandra

Sitter här och svullar i mig glass med chokladkross, chokladsås och som om inte det vore nog chokladströssel.
MmmMmmMmmumma.

Jag har haft det väldigt jobbigt till och från sedan i onsdags, och det där återbesöket på Ekhagen. Det väckte fler minnen och känslor än jag trodde fanns att tillgå. Känslorna är jobbigast. Det är tyvärr inte de roliga, kärleksfulla känslorna som kommer smygande, utan de där hemska känslorna som bl a fanns innan varje läkarbesök när vi skulle få besked efter tex en röntgen. Äkta ångest med ett nervositet illamående som tvingar ut mig på toaletten ett par gånger varje natt i tron om att jag behöver kräkas.
Det börjar bli tröttsamt!
Alla säger att det är bra att känslorna kommer fram så jag försöker se det som något positivt, men det är inte lätt när ögonen går i kors hela dagarna.
Jag var hos min läkare idag och han föreslog att jag skulle försöka med Valerina forte, innan han skriver ut något starkare. Det är trots allt sunt att det kommer fram, en helt naturlig reaktion, som han sa.

I fredags kväll kom min syrra med familj för att fira Gabriella som fyllde år i onsdags. Alltid lika trevligt att ha dem här på besök. De 2 äldsta barnen var på disko mellan 20.00- 21.30, så kul att de har kompisar och att de har det bra i skolan trots allt som hänt. Det är faktiskt så att lärare och fritidspersonal tycker att de blivit "lättare" som om en tung sten lyfts från deras axlar.
Det kan jag förstå,
jag känner också en lättnad. Vi är så mycket friare att göra vad vi vill, när vi vill det.

Jag tog faktiskt och gick upp KL.04.30 i lördags, väckte barnen och drog iväg till Ullared!!

Kl. 07.15 på GeKås, Ullared.

Kl. 07.15 var vi innanför dörrarna. Jodå, det var jag och mina 4 underbara barn. De var fantastiskt duktiga! Klarade av hela resan ner, helt utan gnäll. Det var ingen av dem som somnade, underligt nog. Men de tyckte verkligen att det var spännande.
Jag tog med frukosten in, så vid 8 satt de på en bänk och åt en chokladmacka var. Kl. 10 var magarna sugna på att få något att jobba med så då gick vi upp till cafeterian och åt en macka var. Jag trodde knappt att det mina egna barn som var med. De uppförde sig nästan för bra för att vara det. Men på bilden ser jag ju att det är de. Vid kl 12 kom mina föräldrar förbi. De var på väg hem från Båstad och stannade till för att se om de kunde vara till någon hjälp. Så ungefär kl. 15.00 efter ännu mer shoppande inne i varuhuset och en god måltid på Harrys utanför tog Pappa med sig killarna och åkte hem. Vi tjejer stannade kvar och för att handla skor på sko-bo. Sen kunde vi ju inte låta bli att gå in en sista vända på Gekås, då hittade jag både en skinn- och jeansjacka, håll i er, till mig själv! Jag som aldrig hinner titta på kläder åt mig själv. Det var verkligen roligt!
Det var precis vad jag behövde. Shopping!!! Det är så kul, och befriande.
Jag är verkligt stolt över barnen. De skötte sig exemplariskt!! Fantastiskt!!
Det måste vi göra om igen!!


I söndags hade vi kalas för tjejerna. Farmor, Farfar, faster och kusinerna var det som var här. Även detta möte framkallade många känslor.
Tjejerna var nöjda, de saknar sina kusiner!
Min mamma och pappa var med för att stötta mig, det var skönt!
Jag var helt slut efteråt, men tro inte att jag kunde sova för det. Alldeles för många fjärilar i magen.
De finns med mig hela tiden, så...
Hur blir jag av med dem?

Sov gott //
Anna

Gårdagen...

Igår var en händelserik dag.

Den började med att vi, Jag, Felicia, Elliot och Vincent, väckte Gabriella Genom att sjunga:
-Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? NEJ, det är ingen vanlig dag för det är "Lellas" födelsedag. Hurra, Hurra, Hurra. Hurra, Hurra, Hurra!!
Lella är alltså Gabriellas smeknamn, det var så syskonen kallade henne innan de kunde säga Gabriella.
Hon fyllde otroligt nog 9 år igår.
Hon är det ända barn i den här familjen som fått sitt namn efter en levande för oss känd person.
Min syster!

Min syster Mia Maria Gabriella, var med under Gabriellas förlossning. Hon var med som ett stöd för Fredrik, som tyckt det varit jobbigt att vara med och helt maktlös se på när jag krystade fram Elliot.

Elliot föddes i pannbjudning, en riktigt gräslig upplevelse. (Han var/är fullt frisk, inga missbildningar.) Det var ytterst nära att sugklockan kom fram, men i sista sekund efter ett klipp lyckades han komma ut med hjälp av barnmorskan som var med. Efter den erfarenheten kände Fredrik att det skulle vara skönt att ha någon annan med, precis som doulan som var med vid första förlossningen, om han behövde en paus.
Min syster, den fantastisk vackra person som hon är, ställde upp och var med. Nu blev detta en väldigt smidig förlossning, tack och lov!
Tänk om jag skrämt min syster att inte vilja föda egna barn, då hade mina barn inte haft sina 2 härliga kusiner!

Tillbaka till dagen.
Som alltid blir det märkligt nog extra stressigt dessa födelsedagsmorgnar att få iväg barnen i tid till skolorna. Men denna gång lyckades det.

Klockan 10 bar det av till banken, IGEN!!
Denna gång var det på mitt egna initiativ.
Jag har bett om hjälp med att ordna till ekonomin, eller rättare sagt för att få en överblick över min ekonomi.
Jag vill ha hjälp för just nu känns det övermäktigt!
Nu finns säkert ni här ute i etern som tycker det är världens enklaste sak och inte alls något man behöver hjälp med. Men jag känner att jag behöver det. Hemma hos oss var det Fredrik som skötte allt som hade med ekonomi att göra och jag känner att det är för mycket att ensam sätta mig in i allt. Det finns faktiskt folk som får betalt för att hjälpa till med sådant så varför inte "utnyttja" det och se till att man får det bra och ordentligt gjort från början.
Kommer jag att ha råd att bo kvar och fortfarande jobba halvtid??
Hur ska jag tänka vad gäller sparande åt mig själv och barnen?
Detta är ett par av frågorna vi pratade om.
Det kändes jättebra!
Jag fick i läxa att till nästa gång sätta upp en faktisk budget. Att gå igenom alla inkomster, räkningar och andra fasta utgifter. Vad har jag/vi kvar att leva för då. Måste jag börja planera matsedeln bättre???
Ja, för mig känns det skönt att ha tagit den här kontakten och det är väl det viktigaste!!

Efter det var jag ute och åt lunch med en tjej jag lärt känna här via bloggen.
Måste säga att jag tycker det är fantastiskt med internet och hur man kan få kontakt med personer som går igenom liknande upplevelser. Hur man kan stötta och hjälpa varandra genom att läsa och lämna en liten kommentar på varandras bloggar.

Hur som helst var det riktigt trevligt att träffa någon som verkligen förstår de känslor och tankar som funnits med och förföljt mig länge. Trots att det var första gången vi träffades så kändes det helt naturligt. Vi babblade på så den där timmes lunchrast som A hade försvann i ett naffs.
Hoppas vi får möjlighet att träffas igen det skulle vara kul.
Det var väldigt trevligt att träffa och lära känna dig A.
Jag hoppas verkligen allt går er väg och att ni får lång tid tillsammans.
Kämpa på, och fortsätt njuta av tiden precis som du gör!
Tack och Kram

Dagen slutar inte här, men jag var mätt och go!

För en dryg vecka sedan fick jag ett kort från Ekhagens gästhem, där Fredrik spenderade sina sista veckor. De bjöd in mig på ett uppföljningssamtal. Det stod att man skulle få chans att träffa och prata med andra som gått/går igenom samma sak som man själv. Jag kunde inte se att någon annan som var där då gick igenom det jag gjorde. Fredrik var den enda unga på Ekhagen vid tillfället, den enda som skulle lämna små barn efter sig.
Vad skulle jag ha gemensamt med de andra?? Eftersom det var på Gabriellas födelsedag just denna dag la jag undan kortet och tänkte inte gå dit.
Jag kunde dock inte släppa tiden utan funderade ofta på ska jag gå dit eller ej.
Jag bestämde mig för att ringa och kolla hur många som kommer och det visade sig att det inte var någon som ringt och anmält intresse. Det gjorde att jag bestämde mig för att åka upp.
Det kändes konstigt att köra in på parkeringen, det kröp i kroppen på mig. Att gå innanför dörrarna var ännu jobbigare än jag kunde föreställa mig. Så många jobbiga minnen, visst hade vi många fina stunder också, men det var inte dem jag kände först. Nej, de första minnena som kom över mig var ond bråd död.
Vi hade ett jättefint samtal.
Jag hade bara tänkt stanna där en halvtimme men det blev 1.5 timme istället.
Tack

Sen blev det bråttom att hämta upp barnen.
Gabriella ville liksom Felicia göra sin egen tårta.
Mmmmmm Vad god den blev!
Givetvis med rosa grädde.

Vi stekte hamburgare och hade en trevlig kväll tillsammans.
Allt kändes bra, enda tills barnen lagt sig. Då kom alla känslor emot mig, och jag hade den jobbigaste natten ever!

Idag känns det något bättre men långtifrån bra.
Nu ska gå och hämta barnen. Blir skönt att få hem dem.
De har önskat panerad rödspätta och det ska de få, med pressad potatis, ärtor och smält smör.

Ha det bäst
Anna

Min pappa

Vilken härlig stund det blev på massagen.
Hon knådade ordentligt och emellanåt gjorde det riktigt ont, men det var precis vad jag/ min rygg behövde.
Nu så här på kvällen, är jag mycket mjukare och mer avslappnad hela jag.
Jag bokade en ny tid till om två veckor, jag längtar redan.

När jag var på väg från massören såg jag att det satt en tjej i rummet bredvid och gjorde naglar.
Jag kunde inte motstå detta utan gick in och beställde en tid. På måndag!!

När vi bodde uppe i Täby hade jag alltid så där fina naglar.
Ska bli roligt att få det igen, nu lagom till våren.
Jag känner mig verkligen både snyggare och fräschare med fina naglar.

Idag följde Vincent, 6 år, med en kompis hem efter skolan. När jag kom dit för att hämta honom berättade kompisens mamma att Vincent pratat om sin pappa.
Killarna hade suttit och spelat lite TV spel och då hade Vincent vid flera tillfällen börjat meningar med: - Min Pappa kunde........
Det gjorde Min Pappa.........
En gång hade han tom sagt: - Min pappa var bäst på TV spel.
Sacka om att mitt hjärta blev varmt.
Vincent som här hemma vill plocka bort allt som påminner om Fredrik. Mamma det här behöver vi inte längre, pappa är ju död.
Men det känns så skönt. Jag vill att de, alla barnen, ska kunna prata om pappa så här.
Jag gör det själv väldigt ofta här hemma.

Sov sött

Massage

I julas fick jag en fantastisk julklapp av mina arbetsgivare.
Jag fick ett presentkort på massage.
75 minuters massage!!!
Helt fantastiskt.

Jag älskar att lägga mig på massagebordet och någon börjar knåda på ryggen, nacken, armarna och benen. Armarna och händerna är helt klart skönast att få masserade.
Oftast har jag varit på 45 minuters massage och tyckt att det känns stressigt. Det har aldrig känts som om jag blivit färdig knådad. Den känslan borde inte infinna sig nu. 75 minuter. Känns nästan skrämmande länge i stället.
Har jag ro att bara ligga där helt stilla, rätt upp och ner. Förhoppningsvis kan jag sova en stund, det skulle jag verkligen behöva. För min sömn är ganska katastrofal!!! Jag minns inte när jag sov mer än 4-5 timmar en natt.
När Fredrik levde sov jag inte pga. all oro och stressen det innebar att inte veta hur nästa dag skulle bli. Nu sover jag inte pga. ja, jag vet faktiskt inte. Men så fort jag går och lägger mig, det är så tyst att jag tom kan höra mina tankar. Då börjar det snurra i huvudet och all den trötthet som fanns innan jag hittade till sängen är som bortblåst. Ibland är det tomheten som smyger sig på och ibland kan jag få dåligt samvete för att vi klarar oss så bra.
Ibland får jag en hemskt känsla av att jag/vi har ett stort suddgummi och sakta men säkert raderar bort allt vad Fredrik var och stod för. För att sedan när bara suddresterna ligger kvar på bordet, borstar ner dem på golvet och Han är som bortblåst. Detta är den värsta av alla de bilder som poppar fram på kvällen.
Känslan den väcker stannar kvar lääääänge och är väldigt obehaglig.
Flera kvällar knyter det sig i magen, precis som om jag vore nervös inför något stort prov eller liknande. Jag blir kräkfärdig.
Att aldrig känna mig utsövd!
Det börjar bli jobbigt!

Nej förresten, idag hoppas jag att det känns, att hon hittar all den spänning och alla dessa knutor jag samlat på dig de senaste åren.

Sova kan jag göra någon annan gång................

Kramar till er



 

Fredag

Tänk, igår var nästan all snö borta och det kändes som om våren knackade på dörren. Idag när vi vaknade upp var det ett 30-40 cm tjockt vintertäcke igen.
USCH, det var faktiskt tråkigare än tråkigast att skotta idag och jag fick blåsor på båda händerna. :(

Jag var på arbetsförmedlingen idag igen. Denna gången skrev jag in mig. Fick tid hos en handläggare 13 april, känns som en evighet dit. Jag som behöver komma igång och hitta annat jobb NU!!!
Det som var positivt och lite roligt var att vi, jag och min kompis, blev igenkända av arbetsförmedlarna/coacherna som håller i jobbchansen. Vi som bara varit en gång tidigare, för två veckor sedan. Det måste väl betyda att vi gjorde gott intryck då.
Men vad hjälper det?????
Blir inte lättare att få jobb i alla fall.

Felicia har en kille sedan 3 veckor ungefär, urmysig grabb. Han var med här hemma idag, stannade och åt mat till och med. Inte dåligt!
Han hade köpt ett jättefint halsband till henne på hennes födelsedag.
Jag har inget minne av att jag var intresserad av killar när jag gick i 5:an, inte på det viset. Visst var jag kompis med dem, men det var allt.


Har inga direkta planer för helgen annat än att min syrra med familj kommer och firar Felicia i morgon kväll.
Tar säkert en tur till Ikea för att hitta krokar att hänga kökshanddukarna på.
Ska försöka få hallen färdig målad också. Vilken skillnad det blivit med nytt golv och ny ytterdörr. Monterade ihop en "hallmöbel" idag, den som är 3x3 i vitt. Ska ha lådor där i, en varsin till barnen att lägga hjälmar, mössor och vantar mm i. Lägger ut bilder när det är färdigt så ska ni få se före och efterbilder.
Har jag berättat att jag sökte till Bygglov för ett år sedan?
Det var just bl a hallen vi ville ha hjälp med.
Vi kom så långt att vi fick besök av Mija och ett kamerateam. Sen gjorde vi väl oss inte så bra på bild kanske, för där tog det stop.
Men det var en kul händelse i all den bedrövelse vi levde i då.
Barnen tyckte det var as coolt att ha en kändis här hemma.
Men tänk, vi glömde att ta hennes autograf.........
tror faktiskt att vi var så säkra på att komma med, och då skulle vi ju träffa henne igen. Men sådan tur hade vi inte.
Jag tycker i alla fall det var en bedrift att jag lyckades göra en så bra ansökan att de ens la märke till den. De hade fått in 1500 ansökningar, så att bli en av de 60 familjer de besökta kändes helt OK!! Jag använde mig av alla knep jag lärt mig på webbdesign och marknadsföringskurserna jag gått.
Nu är hallen i alla fall nyrenoverad och det är skönt att det gick bra även utan Mijas hjälp. Visst hade den säkert blivit häftigare i hennes händer, men nu är den åtminstonde mer praktisk än den var tidigare,

Ha en jätteskön helg allihopa
och njut av de människor som finns omkring er.
God natt

12 år

Ja, inte klokt vad tiden springer iväg.
Igår var det 12 år sedan jag födde mitt första barn på Södersjukhuset i Stockholm.
Hon var beräknad till den 14:e, men kom 56 min "för sent". Alltså 00.56 den 15:e.

Själva graviditeten var både bra och jobbig. Jag mådde inte så värst dåligt, med illamående menar jag då. Visst under de tre första månaderna var det lite jobbit på morgonen, men med lite kex på nattduksbordet gick det att lindra ganska snabbt.
Värre var det då med bäckenuppluckringen. Jag var sjukskriven från v 16 och ända fram till förlossningen.
Då arbetade jag med autistiska barn, vilket innebär att man bör vara rörlig och snabb i vändningarna, vilket var svårt med smärtorna.
Jag satt hemma i 5 månader. Visst de två första månaderna kunde jag gå ut och gå korta vändor, och handla kortare stunder. Men de tre sista månaderna var jag hemma och visste inte om jag skulle sitta gå eller ligga. Alla ställningarna gjorde lika ont. Detta innebar i alla fall att jag var ganska stilla och gick, som ett resultat av detta, upp 30 kg!!!
Jo, det är sant.
Tack och lov rann dessa kilon av mig ganska snabbt efter förlossningen när jag kunde röra på mig igen. Ganska fascinerande hur snabbt bäckenet blir stabilt efter förlossningen.

Förlossningen ja!
Jag/vi var med i en studie där man skulle utvärdera och undersöka vilken roll en Doula spelar vid en förlossning och tiden innan och efter. Hälften av deltagarna i studien skulle ha en Doula närvarande medan den andra hälften skulle vara utan. Studien gällde enbart förstföderskor. Vi fick dra en lott och hamnade i den hälft som skulle få ha en Doula.
Det kändes spännande och tryggt! Speciellt med tanke på att förlossningsavdelningarna ofta var överfulla så här på vårkanten och det var vanligt att man blev hänvisad både till Södertälje och Västerås vilket är en lång resa när man har ont. Nu när vi var med i den här studien fick vi förtur till Södersjukhuset, vilket förövrigt var det sjukhus vi tillhörde.
3 veckor innan beräknad förlossning träffades vi för första gången, Helena och vi. Vi pratade om förlossningen och skrev ner mina/våra önskemål ang. förlossningsställning och bedövning. Hon berättade om sina förlossningar,  det var skönt att ha någon som berättade och det kändes mer verkligt att prata med henne än med med mvc sköterskan.

Måndag morgonen den 14 mars 1999. Jag kommer ihåg allt som om det var igår. Jag hade lite molnande värk, Fredrik ville stanna hemma men jag skickade iväg honom till jobbet. Vid kl. 11 började slemproppen lossna. Jag ringde och berättade för Fredrik, han var redo att slänga sig i bilen men jag tyckte han skulle jobba på för jag hade ju inga värkar än. När han kom hem vid 16.00 var han väldigt förväntansfull. Jag var lugn vi satt och pratade en stund, satt och satt, jag stod mest vid vår snurrfåtölj och gungade roat. Vid kl. 18 började jag känna värkar och började packa min väska. Vi hade inhandlat en CD-spelare och Fredrik hade satt ihop en skiva med blandade Van Morrison låtar som vi skulle ha med. Hade nämligen fått veta att de inte hade någon musikanläggning på förlossningsrummen.Vi ringde till förlossningen de sa åt oss att börja klocka värkarna och höra av oss när de kommer med ca 4 minuters mellanrum. Vi ringde till vår Doula och berättade att det är på G men att vi inte skulle åka in än, vi skulle höra av oss när det var dax. Ett tag stannade vi hemma, sedan kom jag på att vi måste åka och handla. Vi hade INTE förberett för de många långa timmarna inne på BB. Jag ville ha en eller 2 chokladkakor och en Cola. Fredrik köpte en macka till sig själv och till mig, han tyckte inte att choklad var tillräcklligt bra. Det var en spännande upplevelse att gå omkring på ICA med värkar. Fick stanna regelbundet, greppa tag om Fredrik axlar och gunga loss en stund. Allt gick jättebra. Fast jag gick ju och väntade på att det skulle börja göra ONT.
Visst kände jag lite men det gjorde inte ont. Vi kom hem och när värkarna kom med 4 minuters mellanrum uppmanade jag Fredrik att gå och duscha, han var tveksam men jag övertalade honom. Tänk om det skulle bli en låååång natt och som jag sagt, jag hade ju fortfarande inte så där fruktansvärt ont som man förväntas ha under en förlossning. När det var 2-3 minuter emellan värkarna ringde vi och sa att vi kommer in, vi ringde även doulan. Vi satte oss i mig i vår tuffa apache färgade Opel Tigra och började vår sista resa som "barnlöst" par.
Det var en spännande resa, värkarna kom allt tätare och nu var det bara en minut emellan, om ens det. Fredrik blev verkligen vervös och blev lite arg på mig att vi inte åkte tidigare.
Klockan 21.45 klev vi innanför dörrarna till BB på Södersjukhuset. Vi fick ett rum, jag blev undersökt, var öppen 8-9 centimeter och blev nu lovad ett bad.
Jag hade velat prova akupunktur och blev verkligen besviken när de sa att det var för sent för det. Fick väl nöja mig med ett bad då.......
På väg till badet gick vattnet. Fy, vad rädd jag blev! Det bara forsade ju!!!! Hade ingen aning om att det kunde komma så mycket vatten.
Så det fick bli en dusch i stället, kl var nu ca 22.45.
Trots att det bara var någon minut mellan värkarna gjorde det inte ONT! Visst kände jag av dem men jag stod och sjöng i duschen och gjorde bara kortare uppehåll för att gunga ut värkarna. Doulan bara skrattade åt mig och undrade vad hon gjorde där.
Kl. 23.10 ändrade värkarna karaktär, barnmorskan ville undersöka mig på nytt så det var bara att hoppa upp i sängen. Jag var fullt öppen så jag fick så snällt stanna kvar i sängen, för nu skulle vi snart vara 3 i familjen. Alla trodde att barnet skulle komma på rätta dagen, allt annat hade ju gått så smidigt.
Fredrik satte igång musiken och allt kändes toppen. Van Morrison med- Philosopher's Stone
Nu började jag känna det jag väntat på hela dagen, Smärtan!!!
Provade lustgas, men den mådde jag bara illa av och ville inte veta av!!
Krystarbetet var jobbigt och jag trodde aldrig det skulle ta slut, men sen 56 minuter efter midnatt, drygt 1,5 timme efter att krystarbetet började ploppade hon ut.
Fantastiskt!!
Helt Magiskt!!
Jag fick upp henne på magen, det tog en stund innan vi verkligen tog reda på könet. Det spelade inte så stor roll just då!
Vi hade ju fått vår älskade bebis!

Svårt att förstå att hon varit så liten.

Länge sedan

Nu var det länge sedan jag skrev något!
Sorry!

Men det känns konstigt. Det händer ju inget i mitt liv längre........
När jag var hos min psykolog i fredags pratade vi just om detta.

Trots att jag har fyra underbara barn här hemma, (oftast är de ännu fler faktiskt inte ovanligt med 7-8 barn vid fika bordet efter skolan), som alltid behöver skjuts någonstans, eller bråkar och tjivas , så känns det tomt och händelselöst för tillfället.
Inte enbart fysiskt tomt utan Fredrik, utan tomt och "meningslöst".

Under tre års tid ägnade jag mig helhjärtat åt mina barn, min man, och även hans ovälkomna gäst, cancer!
Jag läste på och ställde frågor så jag hade full koll på ALLT och gärna lite till. Jag ville vara säker på att Fredrik fick den bästa vården. Sen har vi alla läkarbesök som var inbokade, med och utan cytostatika behandling, röntgen och den förbannade väntan som följde efter, sen får vi inte glömma strålbehandlingarna, både här i Jönköping på Ryhov och den lite mer avancerade på Sahlgrenska i Göteborg.
Almanackan var fullbokad jämt!!!
Nu är den tom!
Under de tre år som Fredrik gick på behandling var han bara utan cellgiftsbehandling i 4 månader. Resterande tid var vi på sjukhuset var och varannan vecka för behandling.
Så man kan lugnt säga att det är ett ett helt nytt liv som börjat.

Egentligen borde jag inte klaga, nu har jag tid över för sådant jag inte hann förut, men livet känns så annorlunda.
Nu har jag inte lust att bry mig om något......... Orkar inte engagera mig i något! Tycker allt känns så banalt och...... ja, vad ska jag säga.
Jag håller med er, jag tycker själv det låter som självömkan.
Men hur kommer jag ur detta mönster?
Hur gör jag så livet känns rikt igen??
Jag skulle vilja göra så mycket mer för att hjälpa unga familjer som drabbas av cancer. För oavsett vilken familjemedlem som blir sjuk, påverkas hela familjen och det blir svårt att leva ett normalt liv. Jag skulle verkligen vilja göra något så "systemet" ser detta och redan på ett tidigt stadium underlättar för dessa familjer utan att det ska behöva kosta skjortan och utan att de ska behöva be om det. Hjälpen SKA erbjudas och ligga steget före.

Frågan är bara hur jag går till väga???


Jag tog med mig mina 4 barn plus en kompis till min äldsta dotter och åkte till upplevelsebadet i Skövde idag. Vi har pratat om att åka dit i ett halvår ungefär och nu äntligen blev det av!
Det var verkligen värt 3 timmar i bilen, tur och retur!!
Det passade alla barnen!
Rekommenderas varmt.
Hör av er om ni vill åka dit någon gång så kan vi träffas upp där.
Alltid kul med sällskap!

Jag lovar att jag ska försöka uppskatta vardagshändelser lite mer och bli bättre på att skriva igen.

               -_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-



För er som aldrig sett hur det ser ut när man strålbehandlar huvudet kommer här ett par bilder. Detta är från Sahlgrenska där de utförde en precisionsstrålning mot Fredriks huvud. Det var med andra ord bara en metastas som skulle träffas av strålning

Själva skapandet av masken

Här är den färdig och Tung kan jag lova. Fattar inte hur han orkade sätta sig upp så här. Men britsen var inte skön att ligga på så han behövde lite ombyte.

Här mäter de ut så han hamnar på rätt plats,

men då det måste vara på millimetern rätt så tar de hjälp av både fysiker och laserstrålar 

Livet går vidare.

Skönt att solen hänger kvar hos oss och värmen.
Två element vi verkligen behöver efter denna långa kalla vinter.
Jag tycker visserligen vinterhalvåret gör sig bättre med snö och minusgrader än ett par plusgrader och regn. Men efter 3 månader känner jag att det räcker.
Vi fick ju en härlig påminnelse om hur skönt det är att slippa alla ytterplagg nu när vi var iväg vilket troligen gjort att jag längtar ännu mer.

På tal om vår, sol och värme har jag rensat ut barnens garderober från urvuxna kläder. Det är hög tid att göra plats för nya vårkläder!
Ja, jag brukar alltid ta en tur till Gekås, Ullared i slutet av mars och det är ju snart. Jag brukar åka tillsammans med mina två döttrar, min mamma och syster och hennes dotter. Snacka om att bilen är full när vi åker där ifrån. Vi brukar ta en tur inför vintern också.
Håll med om att det är ett fantastiskt ställe att shoppa på, detta Ullared!!
Skulle kunna gå där inne precis hur länge som helst.
Vi brukar åka så vi är där vid öppning, 1.45 h restid så vi går upp tidigt, vilket barnen tycker är spännande.
Vi stannar princip till stängning men jag har fortfarande inte hunnit gå på textilavdelningen. Det tar tid att gå igenom barnkläderna med tanke på att jag ska hitta kläder till 4 barn. Men i år SKA jag göra det. Behöver gardiner till köket så jag har ett mål, det kanske kan hjälpa.

Jag har gjort något  jag ALDRIG trodde jag skulle göra. Jag har bokat tid för personlig rådgivning på ett träningsställe inne i Jönköping. Jag som hatar att träna!!
Är det mitt nya liv som drar igång nu????
eller är det 40 års krisen???

I morgon får jag frukostgäster. Ulrika och hennes goa son Amadeus. Sen ska jag luncha med en kompis. Ser faktiskt fram emot morgondagen.
Livet  går vidare trots allt....

God natt alla vänner
Njut av de personer du har runtomkring dig.

Vilken helg :0)

Ja, vädret kan man inte klaga på!
Äntligen!!!
Tänk, stod man i lä kunde man ju faktiskt känna hur solen värmer. Det syntes ju också på marken, snön rann bort utmed trottoarkanten.
Så det har varit en bra helg, trots lite småsjuka barn.
Idag verkar ALLA barn friska igen och det är skönt!
Önskar bara att min egen förkylning kunde ge med sig, huvudvärken är värst.
Men tack och lov för TREO! Efter en sådan hutt klarar man lite till....

I Fredags var jag på arbetsförmedlingen och något som här kallas jobbchansen. På fredagar kl.10 kommer arbetsgivare med rekryteringsbehov och presenterar företaget och jobbet. Riktigt intressant! Tyvärr var det "bara" sommarjobb som erbjöds denna gång. Känns inte helt aktuellt då jag behöver ett jobb NU och inte v. 25. Sen känns det inte rimligt att säga upp det fasta jobb jag har för att satsa på ett par veckors jobb i sommar. Sedan då??
Visst, jag vet att det finns ett ordspråk som säger, friskt vågat hälften vunnet. Jag är övertygad om att den personen inte var en ensam förälder med 4 barn. Jag vill veta att jag får pengar varje månad att betala hyra, mat och alla andra förnödenheter med.

Men det fanns ett jobb som skulle passa mig som handen i handsken i "jobbhörnan".
I"jobbhörnan" presenteras de jobb, där arbetsgivaren vill ha hjälp med rekryteringen utan att annonsera i platsbanken. Jag lämnade mitt CV och vad jag hoppas, en bra presentation av mig själv till en arbetsförmedlare. Så nu är det bara att hålla alla tummar på att de hör av sig.
Om de hör av sig vill jag återigen gärna ha hjälp med tumhållning. Då börjar den svåraste delen, att övertyga dem att anställa inte bara en 4 barns mamma, vilket bara det skrämmer de flesta arbetsgivare, utan en 4 barnsmamma som är änka. Ingen att dela VAB dagarna med..........
Hur i hela världen ska det gå till??????
Jag vet att mina föräldrar ställer upp när helst jag behöver dem och jag kan inte annat än att hoppas på att jag kan få fram det till arbetsgivarna på ett bra sett.

Senare på fredagskvällen tog jag med mig barnen till Jensens bøfhus i Jönköping. Kul med lite omväxling från Mc Donalds men jag tror inte vi kommer gå tillbaka. Utan det får bli den sistnämnda restaurangen ett tag till, där vet jag att alla är mätta och nöjda efteråt.

I lördags tog vi det bara lugnt. Visst lite bakning blev det men det var det ända. Just det, mina föräldrar kom så pappa kunde hjälpa mig av med takboxen från bilen. Nu kan jag äntligen parkera inne i parkeringsgarage igen. Och tvätta bilen. Det var vi och gjorde idag!!
Tänk nu är den svart igen, det var länge sedan!!

Givetvis tittade vi på melodifestivalens 2:a chansen. Jag tycker det är synd att inte alla tävlar mot alla precis som i de andra deltävlingar. Nu fanns det ju ingen chans för både Daniel Karlsson och Pernilla Andersson att gå vidare. De ägde ju tävlingen.

Idag har det inte heller blivit många knop gjorde. Men tänk, dagen tog slut i alla fall!
Skönt med lite lugna helger emellanåt.
Såg att jag haft turen och bli dagens blogg hos Joanna. Kul!!!!
Ta chansen du också vet ja, om du har en blogg.
Passar även på att hälsa alla nya läsare välkomna, hoppas ni ska trivas!!

I mitt förra inlägg snuddade jag ju vid hur farligt det är med passiv rökning.
Så längre fram i veckan kommer jag att dela med mig av allt jag lärt mig under dessa tre år i ämnet.
Kan även tillägga att jag sedan jag fick barn varit en stark motståndare mot rökning och fick mina  svärföräldrar att gå ut på balkongen att röka när vi var där. (Så det är ingen ide´som plopat upp i mitt huvud för att Fredrik blev sjuk).  Det ända jag kan göra nu är att hoppas på att det räcker. Tänk om något av mina/våra barn bär på den där cancer genen. Idag vet jag att gifterna från röken sitter kvar i kläderna i upp till 30 min efter det att man fimpat. Så trots att de gick ut och rökte tog de med sig väldigt mycket gift in i rummet.
Här kommer en tänkvärd bild tills fortsättningen kommer.
 
Ha det bra!!

Hur mår du Anna??

Det är så ENSAMT!!!
Det är så TOMT!!

Visst,  huset är fullt av barn så jag är inte ensam och här är sällan tomt.
Men det känns väldigt tomt och ensamt!!

Det finns inte längre någon hemma att diskutera vardagliga saker med.
Det finns inte längre någon hemma att diskutera vuxna problem med.
Det finns inte längre någon hemma att diskutera ekonomiska problem med.
Det finns inte längre någon hemma att diskutera barnuppfostran med.
Det finns inte längre någon hemma att ................................ med.

Åh, vad jag saknar honom!!
Åh, vad jag saknar honom!!
Åh, vad jag saknar honom!!
Min stora kärlek Fredrik!!!

Men samtidigt:
Det finns inte längre någon cancer här hemma!!!
Det är faktiskt en befrielse!!


Hur mår du nu Anna??
Ja, denna fråga får jag titt som tätt och den är jättesvår att ge ett rakt svar på.
Känslorna är så kluvna.
det förstod ni nog om ni läste det som står ovan.

Jag tycker det är frustrerande att inte hela världen stannar upp och sörjer Fredrik. Tiden rullar ju på precis som vanligt och det är jobbigt.
Jag hinner helt enkelt inte med.
Om inte tid och rum stannar upp kan ju inte jag göra det heller.
När ska jag kunna stanna upp och få tid acceptera att min stora kärlek FÖRSVUNNIT ut ur mitt liv.
 
Om vi tittar på andra sidan av myntet så är vi mycket friare nu, barnen och jag.
Det finns ingen här hemma som behöver "uppassning".
Ingen här hemma att trippa på tå för.
Barnen kan vara barn och ta med sig kompisar hem, leka, skratta, bråka utan att någon gnäller och skäller hela tiden. Visst jag kan också bli grinig på dem, men när det händer låter de MYCKET!!

Sen har jag inte kommit över att jag tycker det är orättvist att det var Fredrik som var tvungen att sona någon annans osunda levene. Vet inte om jag berättat det, men Fredrik fick lungcancer pga den passiv rökning han blev utsatt för som barn.
Själv har han aldrig rökt!
Så varför han och inte de som medvetet utsätter sina kroppar för dessa giftiga pinnar.

Usch, jag blir nog snart tokig av alla tankar som far omkring!!

På tal om det så har jag träffat Jönköpings nej Smålands nej Sveriges för att inte säga världens bästa psykolog. I tre års tid har jag letat, och jag har varit hos en hel del påstådda psykologer, men nu äntligen har det klickat.
Det är så skönt.
Jag måste nog gå varsamt fram för det ligger många undangömda känslor väl komprimerade. 
Så för att inte min energi ska försvinna, likt en ballong som tappar all luft i ett "pang" när man sticker hål på den utan att man först säkrat den med en bit tejp, så ska vi bearbeta en liten sak i taget.

Krama om era nära och kära
och försök njuta av deras jobbiga sidor.