Nu så

är Fredriks kamp "äntligen" över.

Jag älskar dig,

du har en stor plats i mitt hjärta, för alltid!!

Natten till Fredag 14/1 kl. 02.55 tog han sitt sista andetag.
Jag var med honom hela vägen och när vi väl förstod att den sista dödskampen var igång gick det på ungefär 5 timmar.

Tack och lov var mina föräldrar hemma hos barnen i torsdags kväll. En stund efter midnatt ringde jag efter mamma, kände att jag behövde ha någon hos mig.
De har stannat och hjälpt mig sedan dess. Nu ligger de och sover på en uppblåsbar madrass på över våningen. Jag har Gabriella och Vincent bredvid mig i sängen, det känns tryggt för oss alla tre. De två större barnen valde att sova i sina egna sängar.

Gårdagen var både tuff och jobbig. Barnen tog det väldigt hårt när jag berättade för dem på morgonen att deras pappa är död.

De största barnen ville trots detta absolut gå till skolan och det fick de göra. Jag ringde och berättade för deras lärare, så de skulle vara beredda om det skulle brista för dem. Elliot ville ABSOLUT INTE att någon skulle veta något utan ville ha en helt vanlig dag. Han ville inte ens att läraren skulle fråga honom hur det är och det respekterades. TACK!

Efter skolan gick vi till Mc Donalds för att stärka oss inför det jobbiga sista avskedet. Jag var nervös för hur barnen skulle ta det att se honom ligga där aldeles död. Men vi hade en väldigt fin och skön stund när vi var hos honom.

På Mc Donalds försökte jag berätta för barnen hur det är att se en död människa. Att kroppen är kall, blek och lite stel. Jag berättade att pappa haft väldigt jobbigt den sista tiden och att han nu är helt fri från både smärta och ångest. Jag sa att pappa har längtat efter den här dagen i ett par veckor nu. Han såg väldigt lugn och nöjd ut när jag var där tidigare på morgonen och lämnade en skjorta som vi tillsammans valde ut att han skulle ha på sig, och det berättade jag för dem.
De hade många bra frågor och vi hade en riktigt trevlig stund trots samtalsämnet.
Jag avsluta det hela med att säga att de gärna får ge sin pappa en sista klapp, eller kram.


Det sista avskedet blev som sagt väldigt fint.
Jag hade sett en väldigt strikt och varlig stund framför mig. Men den blev allt annat, kändes det som.
Den blev levande!

Jag och mina föräldrar tog med oss barnen upp till Ekhagens gästhem runt klockan 3 igår.
Min syster och hennes familj skulle komma vid halv fyra och jag kände att jag ville ge våra barn möjlighet att se sin pappa och ta ett avsked innan det blev allt för mycket folk där.
Det var två sköterskor som följde med in. Det var toppen!! Nu fanns det en vuxen var åt barnen, och jag kunde gå och prata med var och en av dem utan att vara rädd att lämna ett annat barn ensamt. Det kunde inte varit bättre.
Gabriella blev väldigt ledsen när hon såg Fredrik men gick fram och gav honom en kram på en gång.
Elliot som varit tuff utanför kunde också tillåta sig att gråta och det kändes skönt. Han vågade inte närma sig Fredrik utan höll sig på avstånd och efter en stund blev det för mycket för honom och morfar tog med honom ut ur rummet.
Vincent såg lite förvånad ut är han såg sin pappa bara ligga där. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta och det är ju inte så konstigt.
Felicia vågade sig inte in alls hon stod och grät men jag eller mormor fick inte komma nära, vi var för ledsna helt enkelt. En av sköterskorna steg då in och "fångade upp" henne. De stod och kramades och pratade en lååååång stund, sen tillslut vågade hon smyga sig fram. Efteråt berättade hon att hon hört att döda människor alltid är blåa i ansiktet, det var anledningen till att hon inte vågade sig fram. Hon höll sig också på avstånd.
Det var så skönt att alla barnen hade vågat sig fram innan min syster, svåger och deras barn kom. När de också varit där en stund blev barnen rastlösa och fick då gå och köpa sig en liten godisbit på expeditionen men kom istället tillbaka med glass, saft och kakor.
Det var så härligt. Gabriella gick och berättade för Fredrik att de bara skulle fika lite innan hon kom och gav honom en kram till :-)
Det var så lätt stämning i rummet. Inget stim och stoj men naturligt prat och skratt från "fikabordet". Fika bordet blev till ett ritbord och alla som ville fick rita en teckning och skicka med Fredrik. Världens bästa pappa med en massa hjärtan blev resultatet. Vi vek ihop pappren och la dem under skjortan, så han hade dem nära sitt hjärta. Det var en härlig stund på dagen!

Tillslut vågade sig alla barnen närma sig Fredrik, de kramade om honom många gånger och hade liksom jag svårt att gå där ifrån. Min syster och hennes familj lämnade rummet först, tror jag. Barnen åkte därifrån med morfar straxt efter. Det lämnade mig och mamma kvar sist i rummet och det kändes skönt! Att kunna ta ett stilla avsked, men det var svårt att gå där ifrån. Att lämna honom helt ensam kvar.

Ute i korridoren mötte alla sköterskorna upp mig. De sa att det kändes konstigt för dem också, de hade alla haft förmånen att lära känna honom lite extra i och med det att de alla flera gånger suttit hos honom. Han var ju inte ensam en stund under de sista 2 veckorna, så var inte jag eller någon annan person ur familjen där fanns ju de vid hans sida, dag som natt. Det var flera av den ordinarie dag personalen som hoppade in och tog nattpassen. Tack!!!

Efter samlades vi alla hemma hos oss igen. Vi beställde Kina mat och hade en lugn och skön kväll.

Elliot och Felicia hade en sköld runt sig hela dagen fram till besöket hos Fredrik, jag fick knappt röra dem och de blev väldigt illa berörda när jag var ledsen och grät. Men jag hade ingen kontroll på tårarna i går heller.
Det har inte varit någon hysterisk gråt utan mer en lugn gråt, tårar som sakta rinner utmed kinden. Bara av att titta barnen har tårarna kommit.
Dels för att jag är så tacksam att jag har dessa 4 helt underbara barn som ett minne av Fredrik och dels för att när jag ser på dem inser jag vilken fruktansvärt hård och orättvis värld vi lever i.  Varför ska (mina) oskyldiga barn mista en förälder? vad har de gjort för att bli så straffade???????????

Förlåt om det skrivna är rörigt, men rörigt är just hur livet känns för tillfället!

Jag kommer även i fortsättningen att göra mitt bästa för att Vara Stark, och jag kommer fortsätta skriva om mitt och barnens nya liv.
Hoppas ni vill hänga på även i fortsättningen, för att se vad livet har att erbjuda.

Idag är första dagen på resten av våra liv