Hur mår du Anna??

Det är så ENSAMT!!!
Det är så TOMT!!

Visst,  huset är fullt av barn så jag är inte ensam och här är sällan tomt.
Men det känns väldigt tomt och ensamt!!

Det finns inte längre någon hemma att diskutera vardagliga saker med.
Det finns inte längre någon hemma att diskutera vuxna problem med.
Det finns inte längre någon hemma att diskutera ekonomiska problem med.
Det finns inte längre någon hemma att diskutera barnuppfostran med.
Det finns inte längre någon hemma att ................................ med.

Åh, vad jag saknar honom!!
Åh, vad jag saknar honom!!
Åh, vad jag saknar honom!!
Min stora kärlek Fredrik!!!

Men samtidigt:
Det finns inte längre någon cancer här hemma!!!
Det är faktiskt en befrielse!!


Hur mår du nu Anna??
Ja, denna fråga får jag titt som tätt och den är jättesvår att ge ett rakt svar på.
Känslorna är så kluvna.
det förstod ni nog om ni läste det som står ovan.

Jag tycker det är frustrerande att inte hela världen stannar upp och sörjer Fredrik. Tiden rullar ju på precis som vanligt och det är jobbigt.
Jag hinner helt enkelt inte med.
Om inte tid och rum stannar upp kan ju inte jag göra det heller.
När ska jag kunna stanna upp och få tid acceptera att min stora kärlek FÖRSVUNNIT ut ur mitt liv.
 
Om vi tittar på andra sidan av myntet så är vi mycket friare nu, barnen och jag.
Det finns ingen här hemma som behöver "uppassning".
Ingen här hemma att trippa på tå för.
Barnen kan vara barn och ta med sig kompisar hem, leka, skratta, bråka utan att någon gnäller och skäller hela tiden. Visst jag kan också bli grinig på dem, men när det händer låter de MYCKET!!

Sen har jag inte kommit över att jag tycker det är orättvist att det var Fredrik som var tvungen att sona någon annans osunda levene. Vet inte om jag berättat det, men Fredrik fick lungcancer pga den passiv rökning han blev utsatt för som barn.
Själv har han aldrig rökt!
Så varför han och inte de som medvetet utsätter sina kroppar för dessa giftiga pinnar.

Usch, jag blir nog snart tokig av alla tankar som far omkring!!

På tal om det så har jag träffat Jönköpings nej Smålands nej Sveriges för att inte säga världens bästa psykolog. I tre års tid har jag letat, och jag har varit hos en hel del påstådda psykologer, men nu äntligen har det klickat.
Det är så skönt.
Jag måste nog gå varsamt fram för det ligger många undangömda känslor väl komprimerade. 
Så för att inte min energi ska försvinna, likt en ballong som tappar all luft i ett "pang" när man sticker hål på den utan att man först säkrat den med en bit tejp, så ska vi bearbeta en liten sak i taget.

Krama om era nära och kära
och försök njuta av deras jobbiga sidor.