Många konstiga känslor virrit skrivet

2 veckor har passerat och den helt normala vardagen känns så avlägsen.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli sån här. Jag har ju i vetat om, i 3 år, att den här dagen skulle infinna sig. Man kan ju tycka att jag borde vara redo. Men inte!!
Känner mig helt osocial, jag som i vanliga fall är en av världens mest sociala personer.

Tänk så många gånger jag längtat efter den här tiden under de här 3 åren som passerat.
Varför uppskattade jag inte det vi hade, bara lite mera.
Nu känns det inte alls bra,
Visst barnen och jag är mer fria, men var det verkligen värt det offret?????

Många säger att sorgearbetet förväntas vara lättare när den inträffar efter en längre tids sjukdom. Varför känner inte jag det så??
Jag har så svårt att acceptera det inträffade.
Jag har svårt att ta mig för någonting alls, har varken ork eller motivation.

Jag fick en dikt skickad till mig, om sorg:

"Ett sorgebesked vi alla kan få
Och dåligt av det vi alla kan må


Men den som tar sig tid att sörja
Snabbare sin framtid kan börja


En tung väg med sorg som start
Men det blir lättare när man väl sörjt klart


Så upp nu med hakan min vän
För framtiden kommer att ljusna igen"

Problemet är att jag faktiskt inte orkar ta tag i min egen sorg. 

Är rädd för att alla känslor som jag samlat på mig under dessa tre år ska svämma över och aldrig sluta rinna över kanten.
Vem tar hand om barnen då???
De ligger väl gömda nu, och de får allt lov att trängas ett tag till.
Vill inte att det inträffade ska glömmas bort.

Jag har så svårt att radera Fredrik från alla register som Canal Digital, telia mm.
Gör jag det så är han ju verkligen borta.............. Det skrämmer mig!!!
Jag vet att jag måste, men det är svåra samtal att ringa. Min Man är DÖD


Vet allvarligt talat inte när jag ska orka gå tillbaka till jobbet.
Elliot min, 10 åring, frågade härom dagen varför jag inte arbetar och jag svarade att jag inte kommer klara av att möta alla "gnälliga kärringar". Jag arbetar i den damklädesbutik och i vanliga fall trivs jag väldigt bra.
Men bara tanken på dessa tanter som gnäller för att löken var lite dyr, eller att kjolen är 1 cm för lång gör att jag får ångest.
Hur ska jag kunna verka förstående om dessa saker när hela min familj har gått sönder.

Jag har så mycket mer som behöver komma ut men detta får räcka för idag.
Kram 0ch tack för alla uppmuntrande kommentarer!
// Anna

Första dagen

Vi/ jag har fått så mycket blommor, fint skrivna kort och brev, meddelanden både här, via mail, sms och facebook, bullar, bröd och till och med mat.
Det kom blommor med bud igår, perfekt när några av de tidiga buketterna gjort sitt.

TACK!!
Stort tack till er alla

Idag är första dagen som jag är ensam sedan Fredrik dog.
Jag har med fasa sett fram emot just denna dag.

Nu när jag är här känns det så tomt.
Inte bara saknaden efter Fredrik utan inom hela mig, det är en känsla så abstrakt att den är svår att förklara.
Jag var rädd att jag bara skulle gå hemma och gråta, inte veta vad jag skulle göra.
Nu, vet jag inte hur jag ska få tiden att räcka till för allt, jag hinner inte ens gråta.
Måste ringa en hel massa samtal för att meddela att Fredrik är död.
Jag tycker det känns så konstigt att ta orden i min mun.

Min man, FREDRIK ÄR DÖD!!

Kan knappt fatta det själv och ändå måste jag ringa runt och säga det till så många.

Nu när dagen närmar sitt slut kan jag bara konstatera att dagen inte blev ett dugg som jag väntade mig.
Började med att vår bergvärmepump blinkade rött..... typiskt, så det var bara att ringa hit servicekillen. Sen ringde telefonen hela dagen. Försäkringskassan, pensionsmyndigheten, Chalmers, banken. Ja, alla trevliga och smidiga instanser på en och samma dag. PUH!!
Björn från begravningsbyrån ringde också, han sa att de som ringer och anmäler sig vill veta var minnesstunden ska hållas och vad som serveras. Inget konstigt med det, bara jag/vi som inte riktigt tagit tag i det, men nu bestämde jag mig för det mamma och jag pratat om,  Huskvarna missionskyrka och det blir exotisk planka samt tårta och kaffe.

Sen ringde även hantverkarna, jag har nog inte nämnt det men på tisdagen samma vecka som Fredrik dog på fredagen började de byta ut våra fönster, något som Fredrik och jag beställde i september/oktober. Fredrik blev så glad när jag berättade på måndagen att de ringt och sagt att de ville komma redan på tisdagen. Han hade verkligen velat se slutresultatet, tack och lov tog jag kort på de färdigbytta fönstren så han fick se förändringen på torsdagen. Men det känns så konstigt med den här stora förändringen så snart efter Fredriks död. Jag är inte redo att börja om så snart!!! Jo, jag vet att Fredrik var med och beställde och bestämde vad och hur vi skulle göra, men förändringen är STOR. Det de ringde och berättade idag var att ytterdörren inte kommer förens 10 februari så hallen blir färdig först v 7.

Elliot ringde, för han hade glömt sin gympapåse så det var bara att ta vägen föebi skolan på min väg till mat affären.

Sen skulle Felicia till sångövning och taxirörelsen var i full gång.

Vi bokade två ödleägg i november, leopardgeckoödlor, hos en uppfödare som heter Frida. Tyvärr dog båda ödlorna. Frida har varit så snäll och hjälpt oss hitta nya ungar och idag bestämde vi att jag åker till henne för att hämta upp dem på mån alt tis. Ska bli så kul!
Barnen har döpt dem till Leo och Lea.

Det blev ingen tid över för egna tankar och tårar.
Det saknar jag nu, kanske i morgon................


Kramar
Anna

dödsannonsen

 

http://familjesidan.se/Resultat.asp?ADDID=&AdPersonId=217022&FormResultat_Page=1#Resultat

Den fina symbolen på annonsen har min svåger gjort.

Jag visste precis vad jag ville ha men det fanns ingen färdig så jag bad honom.

Visst är den fin och passande, väldigt personlig.

Här kan ni se andra alster som han gjort och han gör annat efter önskemål.

Ett fint omnämnande

Ja, idag fick jag ett mail med en länk av en vän uppe i Täby.
Snacka om att tårarna kom igen.
Så fint skrivet till min mans minne.

Varsågoda
Här kan ni läsa.

Mycket

Ja, nu har det gått 4 dagar sedan Fredrik dog.
Fattar inte vart tiden tar vägen!!

Tack alla underbara människor för era ord och tankar.
Det känns så fint att veta att ni finns.

Och orden -  "Du är för mig årets starkaste kvinna!"
TACK de värmer verkligen, men jag gör faktiskt bara det som krävs av mig!

Vi har det relativt bra.
Barnen vill att ALLT ska vara som vanligt med skola, kompisar och eftermiddagsaktiviteter.
Jag vill bara vara i lugn och ro.....
En ekvation som inte är helt lätt att få ihop alla gånger. men vi löser det på bästa sätt dag för dag.
I tre år har vi levt dag för dag, knappt kunnat/vågat planera något framåt och varför sluta med det just nu...... Den tiden kommer nog förr eller senare.

Jag har inte börjat jobba än, så jag borde ha möjlighet att sova och bara ta det lugnt, men inte!
Igår var jag på begravningsbyrån och nu har jag en begravning att ordna.
Min syster och hennes man kommer hit i kväll för att hjälpa till med programmet, välja musik, dikt och bibelvers, mm mm.
Fredrik var en mångätare av musik, allätare är synd och säga för han tyckte inte om slager, så jag har svårt att välja vilka låtar som ska vara med på begravningen. Här kommer Simon, min svåger, med i bilden. De pratade mycket musik så det får bli hans uppgift att välja ut musik till ett blidspel.

Jag tycker det är jobbigt att inte veta om jag kan få ut pengarna som kommer in på Fredriks konto den 25/1 eller hur det blir med betalning av räkningarna den här månaden.
Tycker också att det är jobbigt att det inte går att skynda på någonting!!
All den här BYRÅKRATIN, tar kål på mig!!

Felicia min älskade dotter hade namnsdag den 14 samma dag som Fredrik dog så vi firade inte den då, kändes liksom inte som det var läge. Utan vi ska fira den NU!
Bärpaj och vaniljvisp blir det.
MmmMmmMmmMmm vad gott det ska bli!

Vi hörs snart igen

Nu så

är Fredriks kamp "äntligen" över.

Jag älskar dig,

du har en stor plats i mitt hjärta, för alltid!!

Natten till Fredag 14/1 kl. 02.55 tog han sitt sista andetag.
Jag var med honom hela vägen och när vi väl förstod att den sista dödskampen var igång gick det på ungefär 5 timmar.

Tack och lov var mina föräldrar hemma hos barnen i torsdags kväll. En stund efter midnatt ringde jag efter mamma, kände att jag behövde ha någon hos mig.
De har stannat och hjälpt mig sedan dess. Nu ligger de och sover på en uppblåsbar madrass på över våningen. Jag har Gabriella och Vincent bredvid mig i sängen, det känns tryggt för oss alla tre. De två större barnen valde att sova i sina egna sängar.

Gårdagen var både tuff och jobbig. Barnen tog det väldigt hårt när jag berättade för dem på morgonen att deras pappa är död.

De största barnen ville trots detta absolut gå till skolan och det fick de göra. Jag ringde och berättade för deras lärare, så de skulle vara beredda om det skulle brista för dem. Elliot ville ABSOLUT INTE att någon skulle veta något utan ville ha en helt vanlig dag. Han ville inte ens att läraren skulle fråga honom hur det är och det respekterades. TACK!

Efter skolan gick vi till Mc Donalds för att stärka oss inför det jobbiga sista avskedet. Jag var nervös för hur barnen skulle ta det att se honom ligga där aldeles död. Men vi hade en väldigt fin och skön stund när vi var hos honom.

På Mc Donalds försökte jag berätta för barnen hur det är att se en död människa. Att kroppen är kall, blek och lite stel. Jag berättade att pappa haft väldigt jobbigt den sista tiden och att han nu är helt fri från både smärta och ångest. Jag sa att pappa har längtat efter den här dagen i ett par veckor nu. Han såg väldigt lugn och nöjd ut när jag var där tidigare på morgonen och lämnade en skjorta som vi tillsammans valde ut att han skulle ha på sig, och det berättade jag för dem.
De hade många bra frågor och vi hade en riktigt trevlig stund trots samtalsämnet.
Jag avsluta det hela med att säga att de gärna får ge sin pappa en sista klapp, eller kram.


Det sista avskedet blev som sagt väldigt fint.
Jag hade sett en väldigt strikt och varlig stund framför mig. Men den blev allt annat, kändes det som.
Den blev levande!

Jag och mina föräldrar tog med oss barnen upp till Ekhagens gästhem runt klockan 3 igår.
Min syster och hennes familj skulle komma vid halv fyra och jag kände att jag ville ge våra barn möjlighet att se sin pappa och ta ett avsked innan det blev allt för mycket folk där.
Det var två sköterskor som följde med in. Det var toppen!! Nu fanns det en vuxen var åt barnen, och jag kunde gå och prata med var och en av dem utan att vara rädd att lämna ett annat barn ensamt. Det kunde inte varit bättre.
Gabriella blev väldigt ledsen när hon såg Fredrik men gick fram och gav honom en kram på en gång.
Elliot som varit tuff utanför kunde också tillåta sig att gråta och det kändes skönt. Han vågade inte närma sig Fredrik utan höll sig på avstånd och efter en stund blev det för mycket för honom och morfar tog med honom ut ur rummet.
Vincent såg lite förvånad ut är han såg sin pappa bara ligga där. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta och det är ju inte så konstigt.
Felicia vågade sig inte in alls hon stod och grät men jag eller mormor fick inte komma nära, vi var för ledsna helt enkelt. En av sköterskorna steg då in och "fångade upp" henne. De stod och kramades och pratade en lååååång stund, sen tillslut vågade hon smyga sig fram. Efteråt berättade hon att hon hört att döda människor alltid är blåa i ansiktet, det var anledningen till att hon inte vågade sig fram. Hon höll sig också på avstånd.
Det var så skönt att alla barnen hade vågat sig fram innan min syster, svåger och deras barn kom. När de också varit där en stund blev barnen rastlösa och fick då gå och köpa sig en liten godisbit på expeditionen men kom istället tillbaka med glass, saft och kakor.
Det var så härligt. Gabriella gick och berättade för Fredrik att de bara skulle fika lite innan hon kom och gav honom en kram till :-)
Det var så lätt stämning i rummet. Inget stim och stoj men naturligt prat och skratt från "fikabordet". Fika bordet blev till ett ritbord och alla som ville fick rita en teckning och skicka med Fredrik. Världens bästa pappa med en massa hjärtan blev resultatet. Vi vek ihop pappren och la dem under skjortan, så han hade dem nära sitt hjärta. Det var en härlig stund på dagen!

Tillslut vågade sig alla barnen närma sig Fredrik, de kramade om honom många gånger och hade liksom jag svårt att gå där ifrån. Min syster och hennes familj lämnade rummet först, tror jag. Barnen åkte därifrån med morfar straxt efter. Det lämnade mig och mamma kvar sist i rummet och det kändes skönt! Att kunna ta ett stilla avsked, men det var svårt att gå där ifrån. Att lämna honom helt ensam kvar.

Ute i korridoren mötte alla sköterskorna upp mig. De sa att det kändes konstigt för dem också, de hade alla haft förmånen att lära känna honom lite extra i och med det att de alla flera gånger suttit hos honom. Han var ju inte ensam en stund under de sista 2 veckorna, så var inte jag eller någon annan person ur familjen där fanns ju de vid hans sida, dag som natt. Det var flera av den ordinarie dag personalen som hoppade in och tog nattpassen. Tack!!!

Efter samlades vi alla hemma hos oss igen. Vi beställde Kina mat och hade en lugn och skön kväll.

Elliot och Felicia hade en sköld runt sig hela dagen fram till besöket hos Fredrik, jag fick knappt röra dem och de blev väldigt illa berörda när jag var ledsen och grät. Men jag hade ingen kontroll på tårarna i går heller.
Det har inte varit någon hysterisk gråt utan mer en lugn gråt, tårar som sakta rinner utmed kinden. Bara av att titta barnen har tårarna kommit.
Dels för att jag är så tacksam att jag har dessa 4 helt underbara barn som ett minne av Fredrik och dels för att när jag ser på dem inser jag vilken fruktansvärt hård och orättvis värld vi lever i.  Varför ska (mina) oskyldiga barn mista en förälder? vad har de gjort för att bli så straffade???????????

Förlåt om det skrivna är rörigt, men rörigt är just hur livet känns för tillfället!

Jag kommer även i fortsättningen att göra mitt bästa för att Vara Stark, och jag kommer fortsätta skriva om mitt och barnens nya liv.
Hoppas ni vill hänga på även i fortsättningen, för att se vad livet har att erbjuda.

Idag är första dagen på resten av våra liv

Begravnings-önskemål och planering

Jag försökte skriva det här inlägget igår kväll/natt efter att kommit hem från Fredrik, då jag annars brukar skriva mina inlägg, men det gick bara inte.
Gråten har verkligen ingen on och off knapp, utan kommer helt utan förvarning och går inte att stoppa, hur gärna man än vill.

Begravningsönskemål.
Jag tror som en av mina kloka läsare sa, att det kommer kännas skönt efteråt eftersom vi kunnat prata om dessa svåra saker. Saker som egentligen ingen vill prata om - begravning, sin egen/ älskades begravning. Men då det var Fredrik själv som tog upp det kändes det extra viktigt att verkligen prata om det, att få höra hans önskemål.
En annan av mina kloka läsare rekommenderade mig att släppa tankarna om begravningen eftersom Svenska kyrkans begravning är en fast ritual som inte kräver särskilt mycket planering annat än att välja musik. Och det stämmer säkert.

Men nu är det så att Fredriks önskan är att ha en borgerlig begravning.
Jag förstår att alla ni som känner mig knappt kan tro era öron. Borgerlig begravning, men Anna du som praktiskt taget är uppvuxen i kyrkan, inte ska väl du förkasta Fredrik möjligheten att komma till himmelriket. Gör inte så. 
Jag har haft många pratstunder med min älskade syster i ämnet och det är så skönt att kunna ha någon att bollar tankar med. Nu är det så att jag inte tror att det är själva begravningen som avgör om någon kommer till himlen eller inte, utan att det är hur man levt sitt liv innan döden som är det avgörande.

Fredrik vill inte ha en borgerlig begravning för att slippa allt religiöst och kristet, utan mer för att få den så enkel och personlig som möjligt. Visst det innebär lite mer jobb och planering från min sida, men jag vill verkligen försöka göra den så som jag vet att Fredrik vill ha den.

Jag var och pratade med en kvinna på en begravningsbyrå i går, jag trodde jag skulle kunna se och prata sakligt om saken, men så fort hon berättade att man även vid borgerliga begravningar brukar avsluta med ett avsked, brast det för mig.
Tårarna sprutade...............
Jag tyckte så synd om henne, visst hon är troligtvis van att se folk gråta, men ändå!!
Hon gav mig ett par pappersnäsdukar och började lugnt prata om andra, mindre känsliga ämnen.
Sen berättade hon att barnen gärna får ta med sig saker och lägga i kistan, om vi kommer och tittar på honom när han ligger i kistan (på sjukhuset).
Då kom tårarna igen.
Det känns i alla fall skönt att ha varit och pratat om saken, nu vet jag vad som måste fixas med och kan sakta börja planera redan nu.
Det stora som skiljer mot en traditionell kyrklig begravning är egentligen att det inte ingår några musiker i "paketet".
Visst, det är heller ingen präst som håller i ceremonin, men här är det fritt att välja, antingen någon man känner eller kan man välja en officiant eller begravningsförrättare som finns i kommunen, och man är helt fri att styra över innehållet. Men kan välja att sjunga psalmer och läsa bibelverser om man vill, men vill man inte så behöver man inte.
Jag vill ha en psalm och ett bibelord och det är han överrens om.

Man behöver inte ha - "Av jord är du kommen, av jord skall du åter varda" utan kan byta ut dessa mot annat. Hon gav mig ett par exempel, de lät väldigt bra men jag kan tyvärr inte återge dem.
Här är två länkar till sidor som är bra att läsa om nu är nyfikna. Begravningssidan och Fonus.

Hoppas att jag med lite hjälp utifrån kan sätta ihop ett program, en cermoni som Fredrik skulle gillat.

Kram på er