Maj!

Ja, nu är det officiellt vår!!
Jag älskar våren, har alltid gjort det.
När man ser alla snödroppar, redan innan snön hunnit smälta bort ordentligt, då vet man att våren är nära.
Det är så härligt att se alla träd och häckar som sakta, men alldeles för snabbt, blir gröna.

I år har jag knappt varit med ett dugg.....
Nu har ju till och med björkarna slagit ut, när hände detta?????

Jag är ledsen att jag oroat så många utav er.
Tack att ni finns, och att jag och barnen ryms i era tankar.

Det har varit en riktigt jobbig tid, och är fortfarande om jag ska vara ärlig. Reaktionerna efter dessa stressfyllda år bara avlöser varandra, sömnproblem, ont i mina axlar ut i armarna, i nacken och ryggen, problem med minnet mm mm. Det är riktigt jobbigt att inte ha någon som helst kontroll på den mentala stabiliteten, eller hur jag ska kalla det.. 
Jag har fortfarande svårt att acceptera att JAG inte är så stark som jag alltid varit. Jag måste ju Vara Stark, har ju 4 barn som fortfarande, kanske nu mer än någonsin, behöver mig.

Nu den sista tiden har det jobbigaste symtomet visat sig. Jag har faktiskt inte berättat detta för någon annan ännu.
När jag är och handlar mat, händer det emellanåt att jag helt plötsligt kan inte läsa min inköpslista, allt bara snurrar..... och jag måste lämna vagnen, korgen eller vad jag nu stoppar varorna i, och gå ut ett tag.
Har jag ingen Inköpslista med mig kan jag nästan inte handla alls. Trots att jag bestämt mig för vad jag ska handla, får jag liksom panik när jag kommer in i affären.
Jag har provat att handla både i stora och små affärer, men det spelar ingen roll.
Detta händer inte varje gång, men mer och mer ofta.

Jag har jobbat 1 dag i veckan i tre veckor nu, med blandade känslor. Det är jättekul när jag inte behöver jobba ensam utan får jobba tillsammans med min underbara jobbarkompis Nettan. I fredags var jag ensam i butiken, det är betydligt jobbigare...... Helt plötsligt är det upp till mig. Jag klarar inte denna stress ännu, men det förstår inte min arbetsgivare överhuvudtaget, i alla fall inte sonen. Har ingen aning om hur jag ska få honom att förstå......

Min psykolog har rekommenderat mig att gå med i en rehabiliteringsgrupp, vilket jag faktiskt ser fram emot. Jag ska få möjligheten att få tillbaka mitt liv med hjälp av både psykolog och arbetsterapeut.
Parallellt med detta ska jag gå och träffa en jobbcoach, via arbetsförmedlingen. Jag tror att en stor del av min stress ligger i att inte lyckas skaffa nytt jobb. hoppas det blir ändring på detta nu.

Jag har kontaktat Soc. för att få hjälp med avlastning av barnen. Men FY, vilken process, är inte alls säker på att jag orkar gå igenom den. Inte klokt att det inte finns någon smidig väg att gå när en familj drabbas av en kris. Jag behöver hjälp nu för att hitta styrkan att orka vidare, inte om tre månader eller ett år. Då kanske det är för sent......

Jag har saknat er, era mail och kommentarer
Ska försöka börja skriva oftare igen, utan att det blir till ett krav.

Hoppas att ni njuter av livet, det liv ni har tillsammans med era nära och kära.
// Anna