Inatt kom den smygande...... en stor hemsk klump i magen.
Jag kände den precis efter att Fredrik dött också sen har jag lyckats mota bort den, men nu är den tillbaka, ännu större.
det är nu ingen knöl som känns utanpå utan en sån där knöl som kommer i samband med oro.
Jag somnade inte förens 02.30 och vaknade 03.30 av "klumpen" i magen och sen dess har jag varit vaken. Flera gånger kändes det som om jag skulle kräkas och jag "tvingades" gå ut till toaletten. En riktigt jobbig natt.
Tankarna bara snurrar runt, runt, runt.
Går inte att kontrollera dem alls.
Jag orkar inte mer snart!!!!!!!
Så många beslut att fatta tills på fredag. Programmet är färdigt och det har känts så skönt att ha tänkt på allt.
Men igår ringde de från begravningsbyrån och frågade om jag vill ha klockringning, om jag och barnen vill gå in sist när alla andra redan sitter i kapellet eller om jag vill vara först på plats? Vi pratade också om i vilken ordning avskedet ska ske??
FY, fler beslut???????
Jag är så rädd för begravningen, att jag kommer brista totalt!!!!
Att benen inte kommer bära mig,
att jag inte vill lämna platsen bredvid kistan............
Vad händer med barnen då??
Barnen som JAG ska finnas för??
Det är nog tillräckligt otäckt att vara på begravningen utan att se sin mamma kollapsa.
FY,
JAG SAKNAR HONOM SÅ MYCKET!!
JAG SAKNAR HONOM SÅ MYCKET!!
JAG SAKNAR HONOM SÅ MYCKET!!
JAG SAKNAR HONOM SÅ MYCKET!!
Hur ska det gå??
Hur ska det gå???
Jag märker på Felicia att hon börjar bli orolig.
Men hon vill ABSOLUT INTE prata om det!!
Vill försöka berätta för alla barnen hur en begravning går till, vilka olika moment som inträffar.
Men de vill INTE veta.
Idag ska jag till frissan och hämta ut de familjebilder vi var och tog i november.
Vilken TUR att vi kom iväg!!
Jag har pratat om att vi borde gå och ta dem ända sedan Fredrik fick sin diagnos. Men på något sett kändes det som om vi gav upp då, så definitivt!!!
Men i november gjorde vi det!!!
Det blev så fina bilder!
Jag lägger ut dem här så ni kan se vilken fin familj vi var!
Ha det bra till nästa gång
// Anna
Anna det kommer att gå bra om man nu kan säga så när det gäller begravning.
SvaraRaderaOch vännen jag tror att den där orosklumpen i magen behöver komma ut, genom gråt, skrik och kanske ilska.
Finns för dig om Du vill prata eller bara vara tyst.
Många kramar Marie
Håller med Marie, det kommer att ordna sig på begravningsdagen. Kom ihåg att oro botar ingenting, det enda den gör är att äta energi! Klumpen i magen kommer att lätta så småningom när du orkar/kan/vill gå ut t ex i skogen på en promenad och där bara få ur dig allting! Hoppas du tillåter dig det och inte låser in känslorna för att försöka vara stark utåt.
SvaraRaderaHar du ingen som står barnen nära som du kan prata med nu och som kan finnas till i närheten av er på begravningen? Som kan ta med barnen ut när allt är över så att du kan stanna kvar alldeles ensam en stund och ta ditt eget sista farväl utan att behöva bry dig om någonting annat än det.
Vet att det är skönt att få göra så för då är det inten som lägger sig i eller iakttar vad man gör utan man kan bara få vara och känna, hitta lite lugn inuti.
Tänker på dig och sänder en massa varma styrkekramar. Sippan
Vad ska jag säga. Du klarar det, du vet bara inte hur just nu. Jag vet inte heller hur, bara att man klarar så mycket mer än man tror.
SvaraRaderaKram Anna
Hittar inte orden jag vill säga. Andra har kommenterat så klokt. Skickar istället en riktigt varm kram från mig. //Gina
SvaraRaderaOj, vad du har det tufft nu, jag tror det är bra att ha ngn som kan fånga upp barnen på begravningen, det kan nog inte vara din uppgift helt och hållet? Du måste få finnas i din sorg, be ngn som står er nära att hjälpa dig! All värme i tanken till dig från mig.... <3 hälsningar Pernilla
SvaraRaderaJa du, vad ska jag säga? Vet bara att efter att min nära kollega förlorade sin man så har hon många gånger suttit i bilen och bara vrålat ur sig frustrationen, ilskan och sorgen för där var hon ensam och ingen hörde henne och hon tyckte att det var skönt... Jag tror också att du behöver våga öppna lite på locket och faktiskt släppa ut känslorna. Och nog måste det väl finnas ett par vänner eller släktingar som kan fånga upp både barnen och dig när det behövs vid begravningen? Vi känner inte varandra men jag tänker på dig! / Carolina
SvaraRaderaLång varm kram. Önskar så att jag kunde göra något för att lindra din smärta. Säger som de andra, det vore bra om ngn kan vara beredd att ta hand om barnen ifall det behövs på begravningen. Just nu behöver du inte vara stark, inte för ngn. Men jag förstår din tanke med det. Skickar all styrka och kraft jag har till dig.
SvaraRaderaJag förstår hur tuff tiden före begravningen är, men som många andra skriver så behöver den "klumpen" få släppas ut lite i taget. Jag hade samma oro före min dotters begravning, att benen bär inte, att inte vill gå ifrån kistan, det gjorde så ont i mamma hjärta.
SvaraRaderaJag minns en begravning nyligen där närmaste familjen stannade kvar när alla andra hade gått ut för att ta ett sista farväl i lugn och ro av sin mamma-fru-dotter-syster, kanske något som skulle vara bra även för dig och barnen.
Tänker så på dig och din familj och hoppas att det blir fint farväl till din älskade på fredag.
Varm kram/ Sirpa
Det är synd att begravningen ska bli ett sånt stort stressmoment.
SvaraRaderaJag är tveksam om man verkligen behöver planera så in i detalj hur man ska gå och sånt där. Idén att hålla sig undan tills alla satt sig tror jag dock inte alls på, kan bli en chock för barnen att se alla människor och kistan på en gång och sedan dessutom behöva defilera fram förbi alla. Idén med en borgerlig begravning är väl ändå att det ska vara lite mer informellt. Själv tyckte jag det var så fantastiskt att träffa alla människor som kom från när och fjärran. Det gav både styrka och glädje.
Mina barn åkte till begravningen med en kompis till oss men sedan på plats ville de absolut inte bli uppfångade av någon annan. Förstår inte det resonemanget öht. Det är ju dem man framförallt delar sin sorg med och att de då ska fösas undan så att man kan få vara ensam känns för mig väldigt konstigt.
Ska bli fint att se bilderna - men kom ihåg att ni fortfarande är en familj, fast mindre!