2 veckor har passerat och den helt normala vardagen känns så avlägsen.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli sån här. Jag har ju i vetat om, i 3 år, att den här dagen skulle infinna sig. Man kan ju tycka att jag borde vara redo. Men inte!!
Känner mig helt osocial, jag som i vanliga fall är en av världens mest sociala personer.
Tänk så många gånger jag längtat efter den här tiden under de här 3 åren som passerat.
Varför uppskattade jag inte det vi hade, bara lite mera.
Nu känns det inte alls bra,
Visst barnen och jag är mer fria, men var det verkligen värt det offret?????
Många säger att sorgearbetet förväntas vara lättare när den inträffar efter en längre tids sjukdom. Varför känner inte jag det så??
Jag har så svårt att acceptera det inträffade.
Jag har svårt att ta mig för någonting alls, har varken ork eller motivation.
Jag fick en dikt skickad till mig, om sorg:
"Ett sorgebesked vi alla kan få
Och dåligt av det vi alla kan må
Men den som tar sig tid att sörja
Snabbare sin framtid kan börja
En tung väg med sorg som start
Men det blir lättare när man väl sörjt klart
Så upp nu med hakan min vän
För framtiden kommer att ljusna igen"
Problemet är att jag faktiskt inte orkar ta tag i min egen sorg.
Är rädd för att alla känslor som jag samlat på mig under dessa tre år ska svämma över och aldrig sluta rinna över kanten.
Vem tar hand om barnen då???
De ligger väl gömda nu, och de får allt lov att trängas ett tag till.
Vill inte att det inträffade ska glömmas bort.
Jag har så svårt att radera Fredrik från alla register som Canal Digital, telia mm.
Gör jag det så är han ju verkligen borta.............. Det skrämmer mig!!!
Jag vet att jag måste, men det är svåra samtal att ringa. Min Man är DÖD
Vet allvarligt talat inte när jag ska orka gå tillbaka till jobbet.
Elliot min, 10 åring, frågade härom dagen varför jag inte arbetar och jag svarade att jag inte kommer klara av att möta alla "gnälliga kärringar". Jag arbetar i den damklädesbutik och i vanliga fall trivs jag väldigt bra.
Men bara tanken på dessa tanter som gnäller för att löken var lite dyr, eller att kjolen är 1 cm för lång gör att jag får ångest.
Hur ska jag kunna verka förstående om dessa saker när hela min familj har gått sönder.
Jag har så mycket mer som behöver komma ut men detta får räcka för idag.
Kram 0ch tack för alla uppmuntrande kommentarer!
// Anna
Hej Anna!
SvaraRaderaJag förstår att du har det jobbigt,jag lider med er.Försök att gå ut att gå ut och gå lite och gör lite saker som du gjorde innan hur svårt det än är..sorgearbetet är jättetungt.Jag känner igen det du känner..jag miste mina bröder.92 och 94,hade precis börjat repa mig när andra dödsfallet kom..då tänkte jag som du..kämpa på hur svårt det än är Anna!Många styrkekramar till dig och dina barn!
Anna!
SvaraRaderaÅhh, vad jag känner med dej! Ta det lugnt... måste man radera honom från allt direkt? Kan du inte vänta lite, ett litet tag tills allt har lagt sej. Det kanske känns lättare då?! Låt sorgearbetet ta sin tid.... jag vet, det är lätt att säga. Jag har själv inte mist nån riktigt närstående och kan nog inte riktigt sätta mej in i din situation. Hur tar barnen det? Sörjer dom? Min kompis miste sin bror när vi var i tonåren och hon sörjde aldrig honom, hon var precis som vanligt, fällde inte en endaste tår... Tyvärr kom smällen långt senare, när hon var vuxen och själv hade fått barn. Nåväl, ta hand om dej, och barnen. Tiden läker alla sår, usch vad patetiskt det lät :/ Kram på dej
Hej!
SvaraRaderaFäller en tår när jag läser. Tycker du verkar vara en så genomgo tjej och fantastisk mamma. Att ge "goda råd" kan jag inte göra för jag har inte samma erfarenhet. Hoppas du får lov att ta det så lugnt du kan och är snäll mot dig själv. Sköt om dig! kram Linda
Grät när jag läste det du skrivit - och kände igen mig. Min mamma gick bort i cancer i somras, efter en väldigt tung och svår sjukdomstid. Den första tiden orkade jag bara vara med mina närmaste. Det var jobbigt att vara med andra människor, tog för mycket kraft. Själva sorgen tar så mycket kraft, och man blir helt slut. Kände mig "hudlös". Samtidigt är det så mycket praktiskt som ska ordnas. Och vara ett stöd för andra närstående. Det är tufft. Läste om att det kan vara som tyngst efter tre månader för då har allt det praktiska gjorts och sorgen blir mer "verklig". Om jag får ge ett råd så skulle det vara: låt det ta tid, både sorgen och det praktiska. Jag fick genom kuratorn på sjukhuset kontakt med en sorgmottagning. Kanske finns det en sån i din stad också? Nu har det gått drygt sex månader sedan mamma somnade in. Jag gråter inte varje dag längre men tänker på henne många gånger varje dag, och saknar henne så mycket. Tänker på dig och barnen i er sorg...
SvaraRaderaDet har bara gått två veckor...låt det ta tid. Det har ju hänt något som skakat om din och barnens tillvaro totalt. Ingen kan förvänta sig att du ska börja jobba och fungera som vanligt nu redan. En pusselbit saknas och nu ska man ju hitta en vardag utan den pusselbiten, inte det lättaste. Tiden i sig läker inte alla sår utan det är vad du gör med tiden som kan få det att kännas lättare. Gråt om du behöver gråta, prata om du behöver det. Det behöver de flesta. Ingen mår bra av att hålla allt inom sig. Våga också visa barnen att du är ledsen, men det kanske du gör. Våga prata med dem om det som har hänt. Usch, det är tufft det här! Och det är ju som du säger, att man tror att man ska vara "redo" när det händer efter en så lång sjukdomstid men man kan ju inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig hur det känns. Man har ingen aning innan man upplevt det själv. Kanske du kan hitta någon som varit i samma sits som du, finns ju så många bloggar. Man kan ju inte jämföra sin sorg med en annans för det beror ju hemskt mycket på hurdan relation man haft så man kan ju ha upplevt samma sak väldigt olika. Usch vad jag skriver roddigt men jag hoppas du förstår hur jag menar. Att gå igenom ett sorgbearbete är tufft. Att plocka upp alla saker till ytan kan göra ont men det känns bättre efteråt. Efter ett tag kan man blicka tillbaks på det som varit och känna glädje över det man upplevt tillsammans. Saknaden och sorgen försvinner väl aldrig men man kan få den mycket mer hanterbar. Men sånt tar man itu med när man känner sig mogen. Jag tror att man först måste få ta sig tid att vara jätteledsen...få gråta och prata och skrika...sen när man känner sig redo så kan man börja beta av det. Kramar om dig genom cybern och skickar all styrka jag kan. Du klarar det här men var beredd på att det tar tid. Ta hand om er.
SvaraRaderaAnna, jag kan inte sätta mig in i din situation, men jag känner igen mig i känslan av att inte tåla gnäll. Sedan min Pieter blev sjuk klarar jag framförallt inte av folk som gnäller på sina äkta hälftar. Låter kanske töntigt, men jag får krupp. Det var en tid under hans sjukdom (han är bättre nu turligt nog!!!) när jag hade varit jäkligt glad om han ens förstod att jag gnällde på honom. Perspektiven förändras, men jag hoppas att jag bär det med mig i livet och att det ger mig mer respkt för andra människor.
SvaraRaderaKämpa på, ta dagen som den kommer. Låt ingen ställa krav på dig!
Hej Anna!
SvaraRaderaVet du vad jag tänker? Jo att du redan tagit första steget, du ser och är medveten om hur din sorg är och du ser själv vad som inte är så bra. Det är viktigt och kommer att föra dig frammåt. Snälla försök att inte vara stark och duktig, det är okej att få ett sammanbrott eller tio! Om barnen får se dig ledsen så är det ingen fara, de skulle nog undra i framtiden varför mamma inte var ledsen när pappa dog också var det så att du höll uppe masken. För barn är det nog rätt naturligt att mamma gråter när pappa dött, man kan förklara för dem varför man gör det och kanske berätta att även om det inte känns så nu så kommer man bli glad igen. Jo man blir det. Nu har jag ju inte förlorat min sambo/barnens pappa utan min bror och mamma inom loppet av 15 månader. Jag grät inte heller så värst mycket utan höll så mycket inom mig vilket blev en extremt lång sorg.... En sorg som gjorde mig totalt kraftlös. Att bara resa sig från sängen var tungt, att ens gå på toaletten var tungt, ja att bara andas var tungt ibland men några gråtattacker blev det inte jag höll masken och mådde dåligt. Det är lätt att efteråt tänka varför gjorde jag inte si eller så. Men vet du?Vi gjorde antagligen det som vi kände att vi kunde och det tror jag att våra nära visste om. Det var ju så oerhört tungt att se dem så där sjuka nedbrutna.
Jag förstår att du känner det jobbigt över att höra på gnälliga käringar. Jag minns än idag (10 år senare) när min dotter var nyfödd, hon hade downs syndrom och ett hjärtfel som fick opereras hur illa jag mådde när jag hörde folk gnälla över deras förkylda ungar. Tänk om min dotter bara varit förkyld eller haft kolik, hon hade gärna fått vara/ha det i 10 år bara det gick över någon gång. Men jag lärde mig snart att var och en står sig själv närmast och det är svårt att sätta sig in i andras problem och känslor. Har du någon bra samtalskontakt?
Många styrkekramar!
Du har varit med om något fruktansvärt, dessutom har du haft det jättetufft under en lång, lång tid, inte konstigt alls att det känns som det gör.
SvaraRaderaDet är bara DU som vet vad du behöver. Inget du gör eller känner kan vara "fel". Varje människa är unik och ingen annan kan veta hur det är att vara du.
Hoppas att du får stunder av frid emellanåt.
Förstår att du har det svårt just nu och inga ord kan tyvärr ta bort den känslan.
SvaraRaderaSkriver här en tröstedikt som jag fick när en mycket nära vän till mig dog alldeles för tidigt. Hoppas den kan ge dig, som den gav mig, lite ljus i mörkret.
"Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är jag och du är du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga, familjära namn, tala till mig på samma sätt som du alltid brukade. Ändra inte ditt tonfall, håll sorgen borta från din röst. Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade skratta åt vardagens små ting.
Var med mig. Le med mig. Tänk på mig. Bed för mig. Låt mitt namn fortsätta att vara en del av din vardag.
Livet betyder detsamma, ingenting har skett som förändrat det. Livet går vidare, därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig? Jag väntar på dig, för en kort stund, alldeles i närheten.
Allt är bra.
Massor av tankar och styrkekramar, Sippan
Så många kloka ord i tidigare kommentarer...
SvaraRaderaSkickar därför bara en lång och varm kram. Sköt om dig!
Hej!
SvaraRaderaVet precis vad du går igenom. Miste mina föräldrar med 1 1/2 års mellanrum.
Min mamma dog i cancer i somras efter att varit sjuk 2 månader.
Sorg är så olika..Låt allting ta tid.Vi kan bara hänga med i alla känslorus. Det här är något man inte kan kontrollera och styra det bara kommer..Att mista nära o kära är ett jävelskap på jorden, man blir aldrig förberedd.
Och dessa samtal du skriver om som ska göras.Det är så overkligt när man ska ta orden ur sin mun.
Hoppas du kan hämta styrka ur dina barn och att dom ger dig en anledning att gå upp varje morgon.
Massor med kramar!! Kerstin
Kan inte sätta mig in i vad du går igenom nu, har aldrig varit med om ngt liknande...kan bara tänka på dig och be för dig...all värme till dig!! Kram Pernilla
SvaraRaderaMin fru dog den 5 januari efter att hon varit sjuk i cancer 2 år.Hösten 2010 skötte jag henne själv hemma+lite hjälp från hem sjukvården som kom en gång om dagen.Sista två månaderna var jobbiga då hon behövde hjälp med allt.Sitter här i ett tomt hus med alla minnen osv.Har börjat ta bort hennes saker men det går sakta,för att inte tala om alla papper som ska fyllas i.Blev sjukskriven av fhv i 14 dagar men orkade inte jobba.Fick tjänsteledigt tre veckor utan lön men det spelar ingen roll just nu känns det som.Trodde det skulle bli bättre efter begravningen, men känns snarast värre.Du kommer ju inte undan genom att du har mindre barn men kanske just det att måste ta hand om dem tvingar dig tillbaka till livet.Själv vet jag inte hur det ska gå börjar jobba på måndag.Är livrädd för hur jag ska reagera när alla ska beklaga eller kramas och jag blir ledsen.Puuhhhhh.Tänker på dig!Min fru blev i alla fall 56 år Och våra barn är ju vuxna nu.
SvaraRaderaM.V.H Bosse M