Nu börjar det hända saker!
Efter dryga 2 veckor med fruktansvärd ångest, oro, hallucinationer, vanföreställningar, sömnbrist och medicinering som inte hjälper har läkarna äntligen insett att de behöver hjälp, så idag rådfrågade de en psykolog.
Varför ska det behöva ta så lång tid innan läkare rådfrågar kollegor?
Tror de att vi, patienter, tycker att de är sämre läkare om de erkänner att de inte kan ALLT?
Ingen kan väl kunna ALLT? Det är väl därför det finns specialistläkare?
Men i slutändan det är ju inte läkarna som lider, det är ju "bara" vi patienter eller i detta fallet Min älskade make Fredrik!
En av de första sakerna jag fick lära mig när jag läste till säljare var just hur viktigt det är att, med detsamma erkänna om man inte kan något och be att få återkomma när man hittat svaret. Det gör en till en mer seriös säljare och gör så att kunderna kommer tillbaka.
Men det är klart, vi säljare är ju heller inte lika välutbildade som läkare är, vi antas inte ha svaret på allt.
Det måste ju vara det som är skillnaden.
Eller är det det att vi säljare är mer beroende av att kunderna återkommer för att få behålla våra jobb så vi är villiga att erkänna våra brister.
Hur som helst uttryckte jag mitt missnöje ganska tydligt för dem idag.
De har mage att skylla på att det beror på att detta händer så sällan. Precis som om det skulle vara en godtagbar ursäkt, jag tycker det ger en ännu större anledning att rådfråga någon som kanske har mer erfarenhet av liknande situationer.
Jag har själv länge ifrågasatt deras agerande, men de har ändå använt sig av samma mediciner, bara ökat doserna. Enligt mig har det varit tydligt att det inte varit rätt mediciner för Fredrik, men varför lyssna på mig, jag är ju bara den som känner Fredrik Bäst, ingen läkare!
Till råga på allt fick jag reda på att medicinen Fredrik ska få prova inte fanns tillgänglig idag utan JAG ska hämta ut den på sjukhusapoteket i morgon (Tur att jag är ledig!). Så trots att han står på en ny medicin måste han må skit ett helt dygn till!! Inte klokt!!
Idag har Fredrik "lättat" på trycket och gråtit!!! SÅ SKÖNT, men skrämmande!! Han ville träffa alla för att kunna säga hej då............
Nu är det hög tid för mig att försöka få lite sömn,
Ha det bra
// Anna
Jag känner igen det här så himla väl även om situationerna är något olika. Hur personalen på cancerkliniken, av alla ställen, verkade programmerade på en viss sorts patienter. Dvs patienten som tog sitt sjukdomsbud med jämnmod, levde sig in sin sjukdom intellektuellt, kämpade på tappert, kallade sjukdomen vid sid rätta namn, var ödmjuk inför sitt öde och ställde inte till problem, för personalen. Min B levde inte upp till kraven och fick snabbt "bristande sjukdomsinsikt" inskrivet i journalen. Jag var väldigt paff inför detta. Hade de verkligen inte haft patienter som honom förr? Så extrem var han inte. Han ville ju faktiskt inte bara dö och hoppades att skolmedicinen hade någon hjälp att ge honom. OK, att han var överoptimistisk i sin tro på det ibland, men hallå, det var ju han som var sjuk. Och sen var ju inte jag den vanliga tappra anhöriga heller så det ställde ju till det ännu mer.
SvaraRaderaDin blogg har verkligen fått mig att fatta något som jag inte ville veta; nämligen hur lite som gått framåt i cancersjukvården på 12 år! Både i synen på patienter och anhöriga.
Men bra att det händer något nu!
Hoppas verkligen att Fredrik får hjälp den sista tiden..så han slipper har sån ångest..det är inte klokt att det ska ta sån tid att få hjälp mot ångest o smärta.Kram
SvaraRadera