Tiden efter...

Tiden efter är något som med jämna mellanrum poppar upp i tankarna vare sig jag vill det eller inte.
Men att bli ensam med barnen är inget som skrämmer mig.
Det som skrämmer mig är att bli ensam .......... Nej, skrämmer mig är inte rätt ord, men jag vet inte hur jag annars ska uttryck det.

Under årens lopp har jag varit ensam med barnen en hel del så det vet jag att jag kommer klara av.
Visst, jag är medveten om att det kommer bli tufft och inte bara en dans på rosor. Men jag hoppas vi kan hjälpas åt att göra livet roligt.
Just det är något jag ofta pratar med barnen om, att om vi alla bara försöker vårt bästa kommer vi få det bra även i framtiden.
Det är svårt för dem att greppa vad jag menar, det är jag fullt medveten om. Jag försöker tala om för dem att det kommer att vara tufft och göra ont ett tag, men sedan vänder det och blir bättre.

Vi har en granne, en klasskamrat till Felicia som väldigt hastigt och oväntat förlorade sin pappa för något år sedan och det är bra att ha dem som "förebilder".
Eventuellt gör det hela lite lättare att förstå.

Det jag känner mig orolig för är att aldrig få tid över för mina vänner. Jag har tappat kontakten med en hel del vänner under dessa 3 år då jag inte varit allt för flitig på att hålla kontakten. Tänk om det inte blir lättare sedan.
Ibland tänker jag på att det finns så många skilda ensamstående föräldrar som har ett rikt kompis liv. Sen kommer jag snabbt på att de oftast är barnfria varannan vecka, och då är det ju enkelt.
Jag då, jag kommer "sitta fast" med 4 barn 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. När ska jag hinna träffa vänner???
Det är detta som skrämmer mig!!
Jag vill inte vara ensam stående förälder utan vänner.

Det kommer nog ta ett bra tag innan jag själv är i stånd att bjuda in er.
Så, Snälla ni kom ofta hit och våldgästa mig!!!
Sängplats(-er) finns det alltid för er som kommer långväga ifrån.

Mi Casa es Su Casa


Sen har vi en ekonomiska rädslan.
Det är ju Fredrik som dragit in pengarna till den gemensamma ekonomin och han har tjänat bra med kosing.
Hur ska det gå sen då?
Jag som "bara" har ett halvtidsjobb, och det är inte ens bra betalt. 
Det verkar inte så lovande, eller??
Någon som har ett heltids jobb åt mig?
Nej, vem vill anställa en änka med 4 barn?

Jag vet att att jag kommer få efterlevandeskydd/omställningspension eller vad det nu heter, men det täcker inte på långa vägar Fredriks inkomst.
Så frågorna på hur vi ska överleva ekonomiskt är många, men samtidigt inget jag orkar ta tag i nu. På något sett måste det lösa sig.

Ett rörigt inlägg med tunga frågor, men jag hoppas ni förstår vad jag menar!

God natt
// Anna

PS. Måste ju berätta för er att Fredrik faktiskt mår lite bättre nu!
Natten till idag sov han faktiskt 5 timmar sammanlagt. Och han har knappt haft någon ångestattack! Bara vid andnöd men det är ju inte så konstigt.
Visst, han ser fortfarande saker som ingen annan ser, men det verkar inte skrämma honom längre.
Det är sååå skönt och helt otroligt!!
Hoppas nu bara att detta håller i sig! DS