FY, vad jag är ledsen för att Fredrik mår så dåligt.
Inte bara Cancerdåligt utan psykiskt och mentalt. Jag fattar inte att det ska vara så svårt att medicinera så han slipper denna ångest.
Nu är det inget värdigt liv!
Han är verkligen för stark för att dö. och för sjuk för att leva!
Han känner sig stressad, så stressad att han inte sover på nätterna. Han kan inte komma till ro.
Tyvärr, blev inte sömnen mycket bättre utan medicinering. Han verkade lugnare, behövde inte ställa sig upp lika många gånger utan kunde i alla fall ligga kvar i sängen när han vaknade, ca en gång i timmen.
Han har fått "sovmedicin" i två nätter nu igen. Men han sover inte bättre för det.
Men hur kan det vara så svårt att hitta medicin som gör att han sover längre stunder. Han har inget svårt att somna in, men att förbli sovande i mer än en timme verkar helt omöjligt. Kan rädslan för att inte vakna upp vara starkare än alla mediciner, eller får han trots allt för svaga doser?
Han är expert på att ge mig dåligt samvete.
Jag vet att man ofta blir väldigt egocentrisk när man är så har sjuk. Men trots det har jag svårt att hantera känslorna han ger mig när han säger att han bara blir lugn när jag är hos honom och att han känner sig så ensam och övergiven.
Vore det jag själv som låg där så där sjuk och "nära" döden skulle jag också vilja han någon hos mig hela tiden, inte bara personal utan någon vän eller familjemedlem.
Problemet i denna situation är att Fredrik inte har så många vänner. Hans vänner/arbetskamrater bor alla i Stockholm och Göteborg, så det är inte så lätt för dem att komma hit. Han har aldrig heller varit den där sociala typen som lätt skaffar sig vänner och det blev ju inte bättre när han fick sin cancerdiagnos. Vi hann bara bo här i Huskvarna ett halvår innan det konstaterades att han var sjuk och under den tiden hann han inte knyta några band här. Han bodde ju faktiskt i Göteborg 3-4 nätter i veckan och var ute på en del 2 veckors observationsresor.
Det var mitt "jobb" att vara den sociala och jag ÄLSKAR det. Han nöjde sig med att träffa oss i familjen när han väl var hemma.
Så i detta har jag inte så många som kan byta av mig, visst mina föräldrar går dit ibland och hans mamma och syster kommer tillsammans någon gång i veckan. Men eftersom han bara känner sig riktigt nöjd när jag är där så är det inte så lätt för andra att vara där.
Kanske är det mer humant att söva honom och låta honom sova den sista tiden.
En skrämmande tanke för mig, men hur mycket mer ska han behöva lida????
God fortsättning alla vänner
// Anna
Hej
SvaraRaderaJag har läst din blogg någon vecka nu. Jag brukar aldrig kommentera i bloggar, men då jag jobbar som sjuksköterska på en lungavdelning kan jag nu inte låta bli. Då vi vårdar palliativa patienter med mycket ångest har vi sista tiden börjat ge dem Dormikum i låg dos för att sedera patienten då ångesten är som värst.. Är kanske värt att ta upp med personalen där din man vårdas?
Vänliga hälsningar Hanna
Hej!
SvaraRaderaJag hittade hit för några dagar sen och fastnade här dels för att din blogg berör och är intressant hur nu det kan vara intressant att läsa om svårt sjuka människor, det ger en själv en del ångest ju. Men min mamma fick också lungcancer och dog 7 månader efter diagnos. Det var en mycket svår sjukdomstid och kvällen innan hon dog stod jag i vårt kök och skrek rakt ut VAD F.N DÖR HON INTE FÖR??? Det var inget värdigt liv på slutet och vi väntade ju bara på döden. Jag som varit livrädd för döden såg den på slutet som ett mycket bra alternativ mycket mer humant än livet hon levde. Mamma var speedad och förnejkade länge att hon hade cancer och hon var fruktansvärt egoistisk så att vi flera gånger rök ihopa med varandra men för det mesta bet jag ihopa och svalde vilket nog inte heller var så bra. Dagen då hon dog var konstigt nog inte så värst sorglig den var befriande, nu var mammas plågor slut men även våra och det kändes som man kunde andas igen. Men några dagar senare vaknade jag och hela rummet snurrade fort fort och det kändes som jag var jättefull och befann mig på en båt i full sjögång. Det var hemskt, jag fick hålla mig i väggarna för att ta mig in på toaletten. Det visade sig att de där kristallerna i örat hade lossnat vilket visst kan hända pga stark stress. Nåja jag fick komma till en sjukgymnast som kunde hjälpa mig och det blev bättre ganska så fort. Min mamma var 67 år gammal och hon sa ofta att hon inte var rädd för att dö men hon ville hemskt gärna leva lite till och få se barnbarnen växa upp. Hon var extra ledsen för att min yngsta son som stod henne extra nära inte skulle minnas henne. Han var bara 3 år när hon dog förra hösten. Min mamma fick nog någon form av lugnande när hon låg inne på sjukhuset men jag vet inte vad. Hon hade inga större problem med andningen tack och lov för det var min stora rädsla att hon inte skulle få luft på slutet. Men den sortens lungcancer hon hade brukar svara mycket bra på cellgifterna men den sprider metastaser mycket fort och det var nog dem som tog livet av henne. Hon hade en av de värsta sorterna med mycket mycket hög dödlighet, dvs småcellig lungcancer. Vad för sort har din man? Jag önskar så att din man slapp lida så svårt av ångesten och att de hittar någon medicinering som kan göra honom lugn. Hur är det med Stesolid? Jag får ta det när jag går till tandläkaren. Visserligen är det starkt vanebildande men i din mans situation borde man väl inte bry sig om det? Fast han har kanske redan fått prova det? Hoppas så att din man får ett lika värdigt slut som min mamma fick, det är nog den enda dagen på 7 månader som är värd att minnas!
Styrkekramar till dig!
P.s Jag muttrar fortfarande högt över att ingen diskade upp och gjorde fint hos er medans du körde din man tillbaka till sjukhuset, mycket mycket dåligt av dem att inte tänka på det! D.s
Läste också artikeln om nedsövning. Klart intressant, min man hade ju bara den våldsamma ångesten och kampen för att hålla kvar livhanken det sista dygnet, men hade det hållit på längre hade det definitivt känts som ett alternativ. Dock inte för honom själv, han skulle aldrig gått med på det. Som kommentar till föregående kommentar så fick han mot slutet stora mängder stesolid som inte verkade ha någon större verkan.
SvaraRaderaFick senaste häromdagen, så här många år efter hans död, mer eller mindre stå till svars inför en gammal fd närstående till honom om varför vi som fanns vid hans sida inte såg till att det gjordes mer för att dämpa hans lidande. Varför gjorde vi inte si eller så? Hon syftade nog på ännu starkare mediciner, nedsövning och sånt. Lätt att säga efteråt och när man inte var mitt i tillsammans med någon som visserligen plågades hårt men som faktiskt inte ville dö ens när det var som värst. Han "lurade" ju oss till slut. Passade på att dö när vi som var där just då lämnade rummet en kort stund. Inte alls ovanligt berättade sköterskan sen, att patienter som har så svårt att släppa taget gör det när det inte finns något annat liv i rummet. Jag tror nästan sköterskan lockade ut oss ur rummet just för att han skulle få ro.
Hej,
SvaraRaderatack för era inlägg.
här pratas det en del om mediciner. Jag har inte fattar detta helt, tror jag inte i alla fall, vi får se vad ni säger. Hanna pratar om Dormikum, annaa och Nikki pratar om stesolider. Är Dormikum en form av stesolid? Min man får eller rättare sagt fick Midzolam (tror jag att det stavas) som inte funkade så bra, är det en Stesolid??
Tack ALLA för att ni bemödar er att svara på mina inlägg. Det betyder mycket för mig, ett särskilt tack till dig Annaa för att du fortsatt kommentera trots alla problem.
TACK!!!
Dormikum är samma som Midazolam som ni tydligen redan provat. Skulle tro att ni prövat Stesolid också då det ofta är bland det första man ger i ångestdämpande/avslappnande syfte. Annars brukar ju faktiskt Morfin ha den bästa ångestdämpande effekten många gånger..
SvaraRaderaHoppas ni hittar något som fungerar iaf..
Mvh Hanna