Sidor

måndag 3 januari 2011

Mitt besök hos Fredrik i kväll

var väldigt jobbigt!
Han var inte klar i tankarna överhuvudtaget. Han ser och drömmer väldigt mycket och konstiga saker. Han vill ha bekräftelse från mig att jag förstår var han menar, och säger jag att jag inte riktigt vet vad han menar blir han ännu mer stressad och orolig. Så jag har insett att det bara är att hålla med och säga att jag ska göra mitt bästa för att allt ska bli bra.

Mamma och pappa var hos Fredrik tidigare i dag, då var han klarare i huvudet.
Visst, han hade sovit en stund och var väldigt svårväckt men när han väl var vaken var tankarna klarare.
De köpte med en CD-spelare för att han ska kunna lyssna på den ljudbok han fick i julklapp, men jag tvivlar på att han kan lyssna på den med behållning. Förhoppningsvis kan "pratet" göra honom lugn, att höra en röst kanske kan göra att han inte känner sig så ensam.

När mina föräldrar var hos Fredrik kunde jag ägna mig åt barnen. Vi var och badade! Så härligt att få tänka på något annat en stund. Vi hade verkligen en skön stund tillsammans! Det var vi väl värda tycker jag allt!!

Ikväll var det min kära syster som var här med barnen och fick dem i säng. Det var ett välbehövligt avbrott för mina föräldrar som ställt upp väldigt mycket den sista tiden.
Tack så mycket Mia för att du kom och Tack Simon för att jag fick låna henne. Ni är Bäst!!

Nu är det flera som frågat om Fredriks cancer. Jag kommer att fixa en annan "flik" där jag berättar om den. Så småningom kommer ni att se den högst upp på sidan nedanför rubriken, bredvid -startsida-.

Sov gott
// Anna

1 kommentar:

  1. Ler lite igenkännande åt ljudboken. B hade också en sån, lyssnade och blandade omkring mellan skivorna men verkade ha glädje av det ändå. "Struntpratet" tyckte jag var bäst att hänga med i så gott det gick, särskilt när barnen inte var med. Så jag låtsades gå in i nästa rum och undersöka om väggarna verkade hållfasta eller om det var någon risk att de skulle falla ihop. Han var orolig för att ombyggnaden av Chalmers skulle drabba även Vasa sjukhus där han låg, högst upp. Och det hade han förstås rätt i att den skulle, men då var han ju inte där längre, det kom ingen lyftkran och tog av taket ovanför honom, åtminstone inte i bokstavlig mening.

    Jag pratade med honom om att inte prata om konstiga saker han tänkte på med barnen. Det funkade si så där. Sista dagarna var de inte där, det var bäst så, han frågade inte efter dem, hade fullt upp med sig själv och sina demoner.

    SvaraRadera