12 år

Ja, inte klokt vad tiden springer iväg.
Igår var det 12 år sedan jag födde mitt första barn på Södersjukhuset i Stockholm.
Hon var beräknad till den 14:e, men kom 56 min "för sent". Alltså 00.56 den 15:e.

Själva graviditeten var både bra och jobbig. Jag mådde inte så värst dåligt, med illamående menar jag då. Visst under de tre första månaderna var det lite jobbit på morgonen, men med lite kex på nattduksbordet gick det att lindra ganska snabbt.
Värre var det då med bäckenuppluckringen. Jag var sjukskriven från v 16 och ända fram till förlossningen.
Då arbetade jag med autistiska barn, vilket innebär att man bör vara rörlig och snabb i vändningarna, vilket var svårt med smärtorna.
Jag satt hemma i 5 månader. Visst de två första månaderna kunde jag gå ut och gå korta vändor, och handla kortare stunder. Men de tre sista månaderna var jag hemma och visste inte om jag skulle sitta gå eller ligga. Alla ställningarna gjorde lika ont. Detta innebar i alla fall att jag var ganska stilla och gick, som ett resultat av detta, upp 30 kg!!!
Jo, det är sant.
Tack och lov rann dessa kilon av mig ganska snabbt efter förlossningen när jag kunde röra på mig igen. Ganska fascinerande hur snabbt bäckenet blir stabilt efter förlossningen.

Förlossningen ja!
Jag/vi var med i en studie där man skulle utvärdera och undersöka vilken roll en Doula spelar vid en förlossning och tiden innan och efter. Hälften av deltagarna i studien skulle ha en Doula närvarande medan den andra hälften skulle vara utan. Studien gällde enbart förstföderskor. Vi fick dra en lott och hamnade i den hälft som skulle få ha en Doula.
Det kändes spännande och tryggt! Speciellt med tanke på att förlossningsavdelningarna ofta var överfulla så här på vårkanten och det var vanligt att man blev hänvisad både till Södertälje och Västerås vilket är en lång resa när man har ont. Nu när vi var med i den här studien fick vi förtur till Södersjukhuset, vilket förövrigt var det sjukhus vi tillhörde.
3 veckor innan beräknad förlossning träffades vi för första gången, Helena och vi. Vi pratade om förlossningen och skrev ner mina/våra önskemål ang. förlossningsställning och bedövning. Hon berättade om sina förlossningar,  det var skönt att ha någon som berättade och det kändes mer verkligt att prata med henne än med med mvc sköterskan.

Måndag morgonen den 14 mars 1999. Jag kommer ihåg allt som om det var igår. Jag hade lite molnande värk, Fredrik ville stanna hemma men jag skickade iväg honom till jobbet. Vid kl. 11 började slemproppen lossna. Jag ringde och berättade för Fredrik, han var redo att slänga sig i bilen men jag tyckte han skulle jobba på för jag hade ju inga värkar än. När han kom hem vid 16.00 var han väldigt förväntansfull. Jag var lugn vi satt och pratade en stund, satt och satt, jag stod mest vid vår snurrfåtölj och gungade roat. Vid kl. 18 började jag känna värkar och började packa min väska. Vi hade inhandlat en CD-spelare och Fredrik hade satt ihop en skiva med blandade Van Morrison låtar som vi skulle ha med. Hade nämligen fått veta att de inte hade någon musikanläggning på förlossningsrummen.Vi ringde till förlossningen de sa åt oss att börja klocka värkarna och höra av oss när de kommer med ca 4 minuters mellanrum. Vi ringde till vår Doula och berättade att det är på G men att vi inte skulle åka in än, vi skulle höra av oss när det var dax. Ett tag stannade vi hemma, sedan kom jag på att vi måste åka och handla. Vi hade INTE förberett för de många långa timmarna inne på BB. Jag ville ha en eller 2 chokladkakor och en Cola. Fredrik köpte en macka till sig själv och till mig, han tyckte inte att choklad var tillräcklligt bra. Det var en spännande upplevelse att gå omkring på ICA med värkar. Fick stanna regelbundet, greppa tag om Fredrik axlar och gunga loss en stund. Allt gick jättebra. Fast jag gick ju och väntade på att det skulle börja göra ONT.
Visst kände jag lite men det gjorde inte ont. Vi kom hem och när värkarna kom med 4 minuters mellanrum uppmanade jag Fredrik att gå och duscha, han var tveksam men jag övertalade honom. Tänk om det skulle bli en låååång natt och som jag sagt, jag hade ju fortfarande inte så där fruktansvärt ont som man förväntas ha under en förlossning. När det var 2-3 minuter emellan värkarna ringde vi och sa att vi kommer in, vi ringde även doulan. Vi satte oss i mig i vår tuffa apache färgade Opel Tigra och började vår sista resa som "barnlöst" par.
Det var en spännande resa, värkarna kom allt tätare och nu var det bara en minut emellan, om ens det. Fredrik blev verkligen vervös och blev lite arg på mig att vi inte åkte tidigare.
Klockan 21.45 klev vi innanför dörrarna till BB på Södersjukhuset. Vi fick ett rum, jag blev undersökt, var öppen 8-9 centimeter och blev nu lovad ett bad.
Jag hade velat prova akupunktur och blev verkligen besviken när de sa att det var för sent för det. Fick väl nöja mig med ett bad då.......
På väg till badet gick vattnet. Fy, vad rädd jag blev! Det bara forsade ju!!!! Hade ingen aning om att det kunde komma så mycket vatten.
Så det fick bli en dusch i stället, kl var nu ca 22.45.
Trots att det bara var någon minut mellan värkarna gjorde det inte ONT! Visst kände jag av dem men jag stod och sjöng i duschen och gjorde bara kortare uppehåll för att gunga ut värkarna. Doulan bara skrattade åt mig och undrade vad hon gjorde där.
Kl. 23.10 ändrade värkarna karaktär, barnmorskan ville undersöka mig på nytt så det var bara att hoppa upp i sängen. Jag var fullt öppen så jag fick så snällt stanna kvar i sängen, för nu skulle vi snart vara 3 i familjen. Alla trodde att barnet skulle komma på rätta dagen, allt annat hade ju gått så smidigt.
Fredrik satte igång musiken och allt kändes toppen. Van Morrison med- Philosopher's Stone
Nu började jag känna det jag väntat på hela dagen, Smärtan!!!
Provade lustgas, men den mådde jag bara illa av och ville inte veta av!!
Krystarbetet var jobbigt och jag trodde aldrig det skulle ta slut, men sen 56 minuter efter midnatt, drygt 1,5 timme efter att krystarbetet började ploppade hon ut.
Fantastiskt!!
Helt Magiskt!!
Jag fick upp henne på magen, det tog en stund innan vi verkligen tog reda på könet. Det spelade inte så stor roll just då!
Vi hade ju fått vår älskade bebis!

Svårt att förstå att hon varit så liten.