Gårdagen...

Igår var en händelserik dag.

Den började med att vi, Jag, Felicia, Elliot och Vincent, väckte Gabriella Genom att sjunga:
-Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? NEJ, det är ingen vanlig dag för det är "Lellas" födelsedag. Hurra, Hurra, Hurra. Hurra, Hurra, Hurra!!
Lella är alltså Gabriellas smeknamn, det var så syskonen kallade henne innan de kunde säga Gabriella.
Hon fyllde otroligt nog 9 år igår.
Hon är det ända barn i den här familjen som fått sitt namn efter en levande för oss känd person.
Min syster!

Min syster Mia Maria Gabriella, var med under Gabriellas förlossning. Hon var med som ett stöd för Fredrik, som tyckt det varit jobbigt att vara med och helt maktlös se på när jag krystade fram Elliot.

Elliot föddes i pannbjudning, en riktigt gräslig upplevelse. (Han var/är fullt frisk, inga missbildningar.) Det var ytterst nära att sugklockan kom fram, men i sista sekund efter ett klipp lyckades han komma ut med hjälp av barnmorskan som var med. Efter den erfarenheten kände Fredrik att det skulle vara skönt att ha någon annan med, precis som doulan som var med vid första förlossningen, om han behövde en paus.
Min syster, den fantastisk vackra person som hon är, ställde upp och var med. Nu blev detta en väldigt smidig förlossning, tack och lov!
Tänk om jag skrämt min syster att inte vilja föda egna barn, då hade mina barn inte haft sina 2 härliga kusiner!

Tillbaka till dagen.
Som alltid blir det märkligt nog extra stressigt dessa födelsedagsmorgnar att få iväg barnen i tid till skolorna. Men denna gång lyckades det.

Klockan 10 bar det av till banken, IGEN!!
Denna gång var det på mitt egna initiativ.
Jag har bett om hjälp med att ordna till ekonomin, eller rättare sagt för att få en överblick över min ekonomi.
Jag vill ha hjälp för just nu känns det övermäktigt!
Nu finns säkert ni här ute i etern som tycker det är världens enklaste sak och inte alls något man behöver hjälp med. Men jag känner att jag behöver det. Hemma hos oss var det Fredrik som skötte allt som hade med ekonomi att göra och jag känner att det är för mycket att ensam sätta mig in i allt. Det finns faktiskt folk som får betalt för att hjälpa till med sådant så varför inte "utnyttja" det och se till att man får det bra och ordentligt gjort från början.
Kommer jag att ha råd att bo kvar och fortfarande jobba halvtid??
Hur ska jag tänka vad gäller sparande åt mig själv och barnen?
Detta är ett par av frågorna vi pratade om.
Det kändes jättebra!
Jag fick i läxa att till nästa gång sätta upp en faktisk budget. Att gå igenom alla inkomster, räkningar och andra fasta utgifter. Vad har jag/vi kvar att leva för då. Måste jag börja planera matsedeln bättre???
Ja, för mig känns det skönt att ha tagit den här kontakten och det är väl det viktigaste!!

Efter det var jag ute och åt lunch med en tjej jag lärt känna här via bloggen.
Måste säga att jag tycker det är fantastiskt med internet och hur man kan få kontakt med personer som går igenom liknande upplevelser. Hur man kan stötta och hjälpa varandra genom att läsa och lämna en liten kommentar på varandras bloggar.

Hur som helst var det riktigt trevligt att träffa någon som verkligen förstår de känslor och tankar som funnits med och förföljt mig länge. Trots att det var första gången vi träffades så kändes det helt naturligt. Vi babblade på så den där timmes lunchrast som A hade försvann i ett naffs.
Hoppas vi får möjlighet att träffas igen det skulle vara kul.
Det var väldigt trevligt att träffa och lära känna dig A.
Jag hoppas verkligen allt går er väg och att ni får lång tid tillsammans.
Kämpa på, och fortsätt njuta av tiden precis som du gör!
Tack och Kram

Dagen slutar inte här, men jag var mätt och go!

För en dryg vecka sedan fick jag ett kort från Ekhagens gästhem, där Fredrik spenderade sina sista veckor. De bjöd in mig på ett uppföljningssamtal. Det stod att man skulle få chans att träffa och prata med andra som gått/går igenom samma sak som man själv. Jag kunde inte se att någon annan som var där då gick igenom det jag gjorde. Fredrik var den enda unga på Ekhagen vid tillfället, den enda som skulle lämna små barn efter sig.
Vad skulle jag ha gemensamt med de andra?? Eftersom det var på Gabriellas födelsedag just denna dag la jag undan kortet och tänkte inte gå dit.
Jag kunde dock inte släppa tiden utan funderade ofta på ska jag gå dit eller ej.
Jag bestämde mig för att ringa och kolla hur många som kommer och det visade sig att det inte var någon som ringt och anmält intresse. Det gjorde att jag bestämde mig för att åka upp.
Det kändes konstigt att köra in på parkeringen, det kröp i kroppen på mig. Att gå innanför dörrarna var ännu jobbigare än jag kunde föreställa mig. Så många jobbiga minnen, visst hade vi många fina stunder också, men det var inte dem jag kände först. Nej, de första minnena som kom över mig var ond bråd död.
Vi hade ett jättefint samtal.
Jag hade bara tänkt stanna där en halvtimme men det blev 1.5 timme istället.
Tack

Sen blev det bråttom att hämta upp barnen.
Gabriella ville liksom Felicia göra sin egen tårta.
Mmmmmm Vad god den blev!
Givetvis med rosa grädde.

Vi stekte hamburgare och hade en trevlig kväll tillsammans.
Allt kändes bra, enda tills barnen lagt sig. Då kom alla känslor emot mig, och jag hade den jobbigaste natten ever!

Idag känns det något bättre men långtifrån bra.
Nu ska gå och hämta barnen. Blir skönt att få hem dem.
De har önskat panerad rödspätta och det ska de få, med pressad potatis, ärtor och smält smör.

Ha det bäst
Anna