Jag behöver en heldag utan CANCER!!!!
Jag ska erkänna något jag aldrig sagt högt tidigare. Jag spyr snart på detta eländet. Efter tre år som anhörig är jag beredd att kasta in handduken. Detta trots att Fredrik blir allt sämre, nu synbart sämre, enligt mig!! Men alltid när vi träffar läkare och släkt anstränger han sig, så det är ju egentligen INGEN som förstår hur han mår och vi har det. Och INGEN frågar eller lyssnar på mig heller!!! Nu skiter jag snart i detta. Orkar inte mer!!!!
Sen precis när man uttalat orden mår man skit!!
Är jag inte klok!!!
Önskar jag livet av min man??
Men det är inte det jag menar. Jag skulle gärna leva länge med min man, om inte cancern fanns med i paketet!!
DET ÄR CANCERN JAG VILL HA IHJÄL!!!!
* Jag skulle gärna vilja ta med barnen till Skövde och bada, men det är ju omöjligt att med gott samvete lämna Fredrik ensam hemma med den ångest som kommer i samband med de hostattacker han får med jämna mellanrum.
* Jag skulle gärna vilja sova EN hel natt. Men med den här Cancern som härjar i min man är det helt omöjligt!!! I och med att hans huvudtumör sitter i lungorna och han nu blivit så mycket sämre innebär det att hans andning påverkas. Jag ligger hela tiden och lyssnar så han andas.
Åh, vad det är skönt att få skriva av sig här!!
Nu är det bara att ta nya tag och komma igen!!
// Anna
Hoppas kommentarerna kommer fram till dig i alla fall!
SvaraRaderaEn sak vet jag till 100 procent; du MÅSTE få tid tillsammans med barnen utan cancern. Barnen har rätt till det. Du har rätt till det. Det måste finnas en möjlighet att någon kan vara hos din man medan ni gör något roligt. Situationen du beskriver är helt orimlig, den visar bara hur rätt vi hade en gång i tiden, som ville ha en annan vårdform än hemsjukvården. (Nu kanske ni har valt den för att ni var överens om det var bäst för er, men jag tycker dessvärre inte att det låter som det är bäst när så mycket hänger på din ständiga närvaro.)
Du skrev i ett annat inlägg att ni fått rådet skilsmässa. Jag trodde vi var ensamma om det. Det fick vi under värsta striden om vårdform, när Mannen var totalt sängliggande, inte kunde ta sig ur och i sängen själv, behövde hjälp med allt, men ändå ansågs för frisk för att få vara kvar på den palliativa avdelning där han då legat i en dryg månad. Då återstod bara alternativet sjukhem, dvs i klartext äldreboende utan annat än basal medicinsk kompetens. Det är ju bara det att där BOR man med en avgift som baseras på ens inkomst, kvar blir efter avgifterna bara fickpengar. "Men jag är ju familjeförsörjare!" invände han, vår ekonomi byggde verkligen på att vi var två som stod för försörjningen, dessutom var det svårt för mig att mitt i den här vevan vara ute och sälja trevliga reportageuppslag som frilansjournalist.
Då fick vi alltså rådet. "Skilj dig och avsäg dig vårdnaden om barnen så kan din fru begära socialhjälp!"
Vi kan väl säga att det där var lite tur i oturen. Hela den här kampen och ursinnet tog de sista vitala krafterna ur honom så att han raskt blev tillräckligt sjuk för att få stanna kvar där han var. Han levde två månader efter det där. Det var oerhört skönt att han var där han var när personlighetsförändringen blev större och större, pga nedbrytningen av organ i kombination med metastaser i hjärnan. Det var det som plågade äldsta flickan, då nio, när den inträffade och han började säga konstiga saker.