Ja, sömn blir det inte mycket av här hemma. Speciellt inte sedan Fredrik kom hem från det palliativa vårdhemmet för två veckor sen.
Så fort han rör sig i sängen hostar han och då vaknar jag. När jag skriver att han hostar är det inte någon vanlig förkylningshosta eller rethosta utan en hosta som han ofta kräks utav, eller ännu värre, att han hostar så han knappt hinner andas utan får en kvävnings känsla. Det är verkligen jobbigt att se paniken i hans ögon när det händer. Då är "mitt jobb" att försöka lugna honom och tala om för honom att måste andas lugnt och sakta. Han har fått lugnande tabletter att ta då, men han kan ju inte svälja dessa förens han lugnat ner sig och då tar det ca 1 timme innan de verkar. Så jag förstår inte vitsen av dem. Men Fredrik tycker de är kanon och det är väl det som räknas och betyder något.
Som om inte detta vore nog så sover 3 av 4 barn väldigt oroligt på nätterna för tillfället. 8 och 10 åringen vaknar ofta av mardrömmar. När jag frågar dem om drömmarna har de oftast med döden att göra. Antingen deras egen död eller någon annan familjemedlems. Minstingen på 6 år vaknar och vill bara ligga nära och kramas. Visst är det mysigt, med INTE kul att vakna så ofta. Jag har en madrass bredvid sängen, där brukar 8 och 10 åringen få ligga skavfötters. 6 åringen ger sig inte innan han får lägga sig i min säng.
Det har gått så långt att jag inte ens längtar till sängen och få sova. Jag vet ju redan innan att det blir jobbigt och stressigt. För visst är det jobbigt att sova och vakna och se att det bara gått en timme sedan sist och man får den där paniken, NEJ nu måste jag sova, ska ju upp om 2 timmar......
Jag vet inte om jag kan skylla allt på sömnbristen men jag mår skit för tillfället. Har INGEN ork längre, ingen lust. Går ständigt runt med en lätt huvudvärk. Är ständigt sur och grinig mot barnen och det känns så trist. Vill ju att vi ska ha det trevligt och mysigt här hemma, tillsammans. I nästa stund får jag dåligt samvete över mitt beteende, men hittar verkligen inte kraften att ändra det.
Måste nog ta mig tiden att hitta någon att prata med!
Ha det bra!
// Anna
Hej!
SvaraRaderaSåg att du kommenterat på Lindas mans blogg o gick in och läste lite här. Vilket helvete ni befinner er i, denna förbannade cancer!!! Att livet ska vara så orättvist mot vissa.
Skickar dig kraft o kramar
Hej!
SvaraRaderaMånga känner säkert igen sig i hur du beskriver din önskan om att ha det mysigt med barnen men så räcker inte orken, det dåliga samvetet växer och med det irritationen - och så förstärker de negativa känslorna varandra.
Du behöver antagligen en helg för dig själv, eller tillsammans med en kompis vore kanske ännu bättre. Så att du får sova ut, och tänka utan att bli störd. Skulle det gå att ordna på något sätt? Du kanske måste ordna det för att över huvud taget orka utan att bryta ihop helt.
Barn är så klart olika men de allra, allra flesta mår bra av att känna att de kan prata öppet om svåra saker, utan att t.ex. behöva vara rädda för att göra mamma ledsen. De känner ofta på sig när man svarar undvikande eller blir upprörd. Man brukar också säga att barn "sörjer randigt". Ena stunden kan de vara jätteledsna för att t.ex. pappa är så sjuk (eller död) och i nästa stund stojar och leker de som om inget hade hänt. Om du själv och din man orkar prata med barnen om allt så är det bra men annars ska man inte vara rädd för att ta hjälp av experter. En skolkurator kan hjälpa dig som förälder - hon/han kan vägleda dig i hur du ska prata med barnen. Om barnen själva vill - det är INTE farligt att fråga dem! -så kan det också vara bra för dem att få träffa kuratorn då och då och samtala om stort och smått i livet. Övrig tid i skolan skulle de säkert ha det "som vanligt", förstår hur du menar där, att det ska vara "cancerfritt".
Hoppas att nåt av det jag skriver kan vara till lite hjälp och att du får vila lite snart.