Tiden går...

väldigt snabbt även i svåra stunder. Det har man märkt nu när det snart gått 3 år. Vart har tiden tagit vägen?

Det kan till och med vara så att man upplever att tiden går ännu snabbare när man drabbas av olycka.
Helt plötsligt blir kraven större, man måste ta tillvara på varje dag. Göra meningsfulla saker tillsammans med de man älskar och håller av.

Hur gör man det egentligen?
Hur får man tiden att räcka till för allt?
Jag har fullt upp med att få tiden att räcka till för våra vanliga vardagssysslor.

Ni kan ju själva tänka ut hur mycket fritid det blir med 4 barn, sen med alla läkarbesök, och behandlingsdagar, som följer med sjukdomen som ett litet paket med fina snören, blir det ingen tid över för att göra saker som förgyller tillvaron.

Visst försöker vi samla familjen för att spela lite brädspel emellanåt men det är inte ofta det går hem hos barnen.
Hur gör man för att få dem att förstå att vi, som familj, måste ta tillvara på den tid vi har tillsammans utan att skrämma och ställa för höga krav på dem. De har ju hört att pappa är väldigt sjuk i cancer i snart 3 år.......
Visst ,nu börjar det synas på honom och det märks på barnen att de börjar bli rädda.

Nix, nu väntar sängen!
God natt