Usch, idag har varit en sådan där dag man inte vill vara med om.
Visst vet både jag och min man, Fredrik, att vi har många hemska dagar framför oss. Det både syns och märks på honom att han blir sämre för varje dag som går.
Två dagar i veckan har han en ledsagare som kommer hem till honom. Tanken är att han ska få med Fredrik utanför husets 4 väggar. Ibland har de promenerat och ibland åker de ner och käkar och uträttar ärenden på stan. Idag var tanken att de skulle vara ute och gå, men Fredrik orkade inte gå äns 100 m, sen var han HELT slut.
Det är ändå märkligt hur vi människor fungerar. När jag hade lämnat barnen på skolorna vi 8 idag, kröp jag ner bredvid maken i sängen igen och försökte lugna honom i en fruktansvärt jobbig hostattack. När hostan blivit lite bättre började vi prata om min och barnens framtid. Han sa att han känner att han inte har mycket mer att sätta emot den här hemska sjukdomen utan tvingas erkänna sig besegrad. Han blev lite ledsen när han konstaterade att det varit helt meningslöst att kämpa de här 3 åren.- till vilken nytta? undrade han. Jag försöker intala honom att det var för allas vår skull, inte minst för barnens skull. Nu är de äldre och det finns en större chans att de kommer att komma ihåg honom. Han kunde bara se hur stor belastning han varit under denna tid. Hur mycket vi fått försaka och ställa in för att han varit dålig. Och visst jag ska vara ärlig och erkänna att det varit och är fortfarande väldigt jobbigt att hela tiden anpassa livet efter denna oinbjudna gäst, CANCERN!!!
Men sen händer något intressant, man säger ju att hoppet är det sista som överger oss och det stämmer verkligen.
För nu har han precis konstaterat att det inte finns några mediciner på marknaden för att göra honom fri från sjukdomen och även om det gjorde det så är han för sjuk för att kunna bli frisk igen. Känslan han förmedlade var att han gett upp! Ändå helt plötsligt börjar han hoppas på att forskningen ska hitta nya vägar att attakera den här snyltgästen som lever av honom.
Snacka om att leva på hoppet!
Kramar
// Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar