Fredagen 3/12-10
Fredagen började med läkarbesök. Återigen ett jobbigt sådant. Så mycket prat om sista tiden, tankar, funderingar och önskemål.När den här diskussionen kommer på tal då vet man att det är på allvar och att slutet närmar sig. Det är så skrämmande!! Går inte riktigt att beskriva känslan och frustrationen man känner. Efter det begav jag mig till jobbet, inte helt lätt att vara koncentrerad där. Men jag hade inte mycket att välja på..
Fredrik var inte i skick att vara ensam hemma utan jag ringde min mamma, hon ställde upp och körde 3 mil i snöovädret för att göra Fredrik sällskap. Tack mamma, du räddade vår dag.
Hela dagen flöt på bra men kvällen slutade återigen dramatiskt.
Rätt som det var när Idol var slut, vid 21.30, minstingen sov, äldsta sonen sov borta, jag och tjejerna satt och hade fredagsmys i soffan, skrek Fredrik till nedifrån sängen, det är där han spenderar största delen av kvällarna.
Det var ett desperat skrik, som skrämde både mig och tjejerna. Jag flög ner för trappan, och hörde hur tjejerna snyftade av rädsla. När jag kommer ner ser jag på en gång att Fredrik känner andnöd, panik och ångest. Denna gången var det värre än tidigare.
Fredrik vet inte vart han ska ta vägen, det kryper i honom, han ställer sig upp, flaxar med armarna och sliter bort syrgasmasken.
Han börjar traska runt på nedervåningen och paniken stiger!!
Det brukar hjälpa om han sätter sig ner och jag pratar lugnt om att han ska andas sakta, in genom näsan, ut genom munnen. Men den här gången finner han ingen ro. Kunde inte sitta ner, vilket bara ökade på andningssvårigheterna. Pulsen steg och han började kippa efter andan. Jag gav honom både snabbverkande morfin och ångest medicin, men han kunde inte svälja ner dem. Så det blev återigen att ringa efter skötersketeamet.
Sköterskan jag pratade med skickade iväg ett par kollegor och sa sedan åt mig att se till att tvinga Fredrik att sätta sig ner, det lyssnade han faktiskt på och satte sig i trappan.
Nu var det bara att invänta morfinsprutan. Det tog nästan 20 minuter för dem att komma. Det var tuffa minuter.
Jag kände mig som en jojo så som jag for upp och ner för trappan. Trösta och lugna tjejerna, lugna och peppa Fredrik.......
Tillslut kom de och fick med sig Fredrik in i sängen igen. Han fick en spruta och kände sig lugnare inom ett par minuter.
Då fick tjejerna gå ner och säga god natt till honom. De ville se att han mådde bättre.
Undra egentilgen hur barnen tar sån här dramatik, de verkar hantera det bra men vad händer inom dem. Den här gången tyckte till och med jag att det var otäckt och hade svårt att lugna ner mig inombords.
Tillslut sov vi allihopa. Det är jag som har svårast att somna och sova nu för tiden. Vaknar många gånger för att se efter att Fredrik fortfarande andas.
Lördag 4/12
Idag jobbade jag 10-15. Det var superkul. Mycket folk och många som ville bli julfina! Jag tycker verkligen att det är SÅ kul att hjälpa till och ge råd åt kunderna så de blir riktigt fina. Något av det viktigaste (enligt mig i alla fall) som säljare är att vara 100% ärlig mot kunden. Hur det än är, så när kunden kommer hem med kläderna, visar de upp sig för nära och kära. Har jag då inte varit ärlig om hur kläderna sitter på, är risken stor att jag tappar kunden. Det vill jag inte! Jag vill ha, och har många stamkunder som väljer att gång på gång kommer tillbaka och handla av mig. Det är den största belöningen man kan få som säljare!
När jag jobbade var svärföräldrarna och svägerskan här och passade barnen och Fredrik. Det flöt på bra!
När de åkt hem tog jag med mig barnen till hemmakväll för att köpa lördagsgodis då kom det verkligheten över mig igen!! Inte med tårar den här gången utan med hjärtklappning, trötthet och svettning. Trodde ett tag att jag skulle svimma, men lyckades samla mig och reda ut situationen - den här gången.....
Nu sitter jag här på spänn och bara väntar på att Fredrik ska skrika till igen.....
Hoppas på det bästa!
God natt
Fy sjutton så jävligt rent ur sagt det måste kännas att vara döende i en sjukdom som ger sådana kvävningskänslor. Och inte kan det vara lätt att vara närmsta anhörig heller...
SvaraRaderaVad kan jag skriva som tröst? Inget, tänker jag. Och inga råd har jag att ge heller, inget annat än generellt. Att man ska prata, prata, prata med varandra. Det är inte farligt att gråta eller vara rädd men det är såklart fruktansvärt jobbigt.
Jag hoppas att du kan ta vara på de lugna stunderna och "vila" lite i dem.
Känner verkligen med dig! Och jag har inte heller många ord till tröst, snarare tvärtom. Satt inatt och pratade med min mellandotter, nu 20, om hur det varit under faderns sjukdomsperiod. Hon säger själv att hon inte fattade så mycket av det som hände omkring henne då, säkert förträngde en hel del. Men hon är övertygad om att de problem med bland annat socialisering som följde henne genom hela skolan och delvis är kvar ännu har sin grund i de traumatiska upplevelsern. Jag tror inte hon har helt rätt, hennes problem i skolan hade redan börjat när pappan blev sjuk, men hon hade behövt all stöttning hon kunnat få. Nu fanns det inte tid till det och problemen förvärrades. Hon som varit den frimodigaste av sexåringar när hon började skolan förlorade på ett par å, allt självförtroende, hon sov var djupt kompisberoende hamnade i plågsamt utanförskap. Inte förrän hon kom till en ny skola i åttan fångades problemen någorlunda upp och hon fick gå i samtal hos kurator. Hennes stora fråga är Varför? Inte varför pappan dog, det förstod hon, utan varför inte varken hon eller syskonen fick någon som helst hjälp. Trots att jag kämpade så hårt för att ge barnen ett någorlunda normalt liv kände de sig undanskuffade. Den äldre systern utvecklade förfärliga later som fortfarande hänger i. Och den yngre gick alltså in i sig själv,utvecklade excentriska sidor som tillsammans med "mesigheten" gjorde henne svår att umgås med för andra barn. Pojken var ju yngre, bara sex år när pappan dog, han verkar ha klarat sig bättre. Valde att bli stor väldigt snabbt.
SvaraRaderaMen ett är alldeles säkert; barn mår inte bra av att leva i ett sjukläger med en sjuk förälder! Det är bra att du har ditt jobb att gå till. Och den övriga tiden handlar inte först och främst om att få till så bra stunder som möjligt med sin sjuka man, som ständigt omgivningen tycks anse, utan att se till att barnen mår så bra som möjligt. De ska leva vidare!