Ångest

Det är verkligen jobbigt att vara nära någon som lider.
Nu förstår jag vad Fredrik menade vid alla förlossningarna.
Man är så maktlös!!

Fredrik får allt svårare och svårare att andas. Han ringer flera gånger, de stunder jag är ifrån honom för han behöver hjälp att bli lugn.
Han får en sådan panik och ångest trots att han tar ångestdämpande piller.

Ja, här rullar tårarna i kväll igen.
Fredrik har berättat att han är livrädd för att dö. Då menar inte att lämna jorden, utan syftar till hur han kommer att dö.
- Att sakta men säkert kvävas till döds.
Han får panik och ångest bara han pratar om det.
Usch, Jag kan inte ens föreställa mig hur han känner.
Vet bara hur min panik växer när jag hör honom berätta.
Hur ska jag och barnen klara av att se honom plågas så???
Tårarna bara rullar för jag är så rädd.
Hur ska jag klara av att bemöta och hjälpa Fredrik när det går ännu längre? Hur ska jag kunna hjälpa barnen igenom detta och förklara för dem vad som händer med deras pappa och varför?

Jag känner mig så liten och hjälplös och ändå är det jag som förväntas vara den stora och starka och ska orka vara den som stöttar både Fredrik och barnen.

Hur gör man????
Hur får man tiden och orken att räcka till för allt???

Det känns hemskt att behöva lämna honom ensam på dagarna, men jag har ju fler liv att sköta också.
Mamma livet med allt vad skjuts, inköp, och annat innebär.
Jobblivet, pengar är inte allt men väldigt bra att ha.
Visst, vi har funderat över om jag ska ta ut anhörigpenning. Problemet är ju bara ekonomin, känns inte som om vi har råd.
Inte klokt egentligen, men så illa är det!!!

Nu ska jag ägna mig åt Fredrik,
God natt
// Anna