Jag har så svårt att veta vad jag ska prioritera, vilket gör att jag ständig går omkring med dåligt samvete.
Detta är ett känsligt ämne för mig och jag känner att jag måste få skriva av mig mina tankar.
Nu har jag dåligt samvete för att jag ligger här hemma i min egen säng och inte sover hos Fredrik och när jag sover hos honom får jag dåligt samvete för att jag lämnat barnen, de gillar inte att jag lämnar dem.
Jag tycker verkligen det är SKIT jobbigt att Fredrik bor borta.
Att åka till honom blir ytterligare ett MÅSTE! Trots att jag gärna vill vara hos honom alltid. Att behöva "tvingas" att vara på två ställen, gärna samtidigt. Det tär på mig........... att aldrig känna mig tillräcklig.
Nej, jag tror verkligen inte att det skulle funka att ta hem honom igen.
Han är beroende av för stora mängder starka mediciner. Visst skulle det göra nätterna lättare, för mig, men dagarna skulle nog inte bli bättre. Han klarar sig inte själv någon längre tid så det skulle nog bli en ännu större belastning för mig, att aldrig kunna lämna huset.
Nu vet jag i alla fall att han har bra sköterskor runt omkring sig som håller ett öga på honom ständigt.
Men det känns verkligen som om jag överger honom.
Jag vet vilken fruktansvärd ångest han har både för att han håller på att förlora förståndet och för det som komma skall, döden. Han säger att han inte är rädd för att dö, men sättet att dö på. Han är så rädd att kvävas till döds, att han inte vågar sova. Trots att han får väldigt mycket och starka mediciner sover han inte mer än ca 1 timme i stöten. Sen är det ÅNGEST!!!! långa stunder!
Pratade precis med sköterskan och hon sa att det varit en katastrofalt dålig natt, där nattpersonalen haft stora problem att lugna honom trots att de varit frikostiga med extra doser av lugnande och sövande medel.
Åh, vad jag önskar att jag kunde vara hos honom hela den sista tiden.
Problemet är ju bara att ingen vet hur lång den sista tiden blir. Hur länge kan jag med gott samvete överge barnen. De behöver mig ju också!!! De är ju min framtid. Det är ju MITT ANSVAR att de klarar sig igenom denna kris så bara som det bara går, och då kan jag ju inte överge dem!!!
Usch och fy vad detta är jobbigt!!!!
// Anna
Kikar in via Annika- solrose´n och får mig en funderare.
SvaraRaderaJag har också haft nära kontakt med C. då jag själv varit drabbad. I dag gnäller jag för feber och värk pga medicinerna jag fick under behandlingen. Du får mig att tänka till.
Jag ska fan inte gnälla mer i dag.
All världens styrka till dig!!
Har du någon som kan hjälpa dig med barnen under denna fruktansvärda situation ni befinner er i? Någon annan som hälsar på på sjukhuset eller är du ensam med allt...
Kan du diskutera detta med Fredrik? Så jobbigt för honom med all ångest, men du som ska finnas för ALLA behöver ju så väl din sömn också... Som utomstående kan man ju inte råda, men det är viktigt att du orkar med. Nu och i framtiden.
SvaraRaderaVarm kram från en okänd läsare som berörs. Du är fantastisk!
Hej!
SvaraRaderaVet att det är svårt att prioritera. Jag var ju alldeles nyss i samma situation som dig. Men nu blev ju vistelsen på hospice inte speciellt lång, endast tre dygn innan han dog. Vi turades om att vara där, Johans mamma och jag. Däremot sov vi aldrig där. Jag resonerade som så att jag behöver min nattsömn för att orka med dagarna, och jag kände mig trygg med att veta att det fanns personal dygnet runt som fanns till hands.
På fredagen när han åkte till hospice vid lunchtid var jag med. Sen åkte jag hem vid 16-tiden och hämtade barnen på dagis och var hemma med dem.
Sen var jag och barnen där både lördag förmiddag och söndag förmiddag.
På måndagen var barnen på dagis, så då var jag där hela dagen. Barnvakten hämtade barnen, för det var den dagen han dog.
Så tack och lov gick det ju ganska snabbt på slutet och Johan hade inte sån ångest som din Fredrik har. Det måste vara jättejobbigt.
Men jag tycker absolut att du ska sova hemma med barnen. De behöver den tryggheten. Så kan du vara hos Fredrik på dagarna. För om jag läste rätt så har väl Fredrik fler släktingar som är hos honom, och då kanske de kan turas om att sova där om Fredrik vill att de gör det.
Kram Nina (Rattys änka)
Lider med dig, det måste vara fruktansvärt att genomgå det som du går igenom just nu, att behöva se sin älskade försvinna bort och inte kunna göra nåt.
SvaraRaderaDu är säkert det bästa för honom, att få känna din närvaro, men samtidigt så måste du ju få sova så du orkar och även vara med barnen, de behöver ju dig oxå.
Kramar från en läsare<3
Fatta mod, du är stark. Jag tror du prioriterar rätt även om det är svårt. Jag önskar att jag kunde avlasta dig på något sätt. Tveka inte att ringa eller maila om det är något jag kan göra. Du hittar mig på eniro. Therese i Stockaryd.
SvaraRaderaFörstår att det är svårt att veta när man gör rätt i din situation.
SvaraRaderaDu MÅSTE tänka på dig själv i första hand för om du tar slut på din ork så finns det ingen som kan ta hand om varken Fredrik eller barnen!
Håller med Annicap, om det är möjligt kan du väl prata med Fredrik om det kan vara ok med någon annan som han kan känna sig trygg med på nätterna. Så du kan vara hemma med barnen och också se till att sova lugnt och samla krafter.
Önskar att jag kunde hjälpa mer än bara med några rader i bloggen men tänker på dig och skickar styrkekramar i massor! Sippan
Det finns inget "rätt" eller "fel" i den situation som du befinner dig. Jag förstår att det är svårt att veta vad som är bäst men det Nina skriver här ovan låter rimligt. Och hur du än gör: du gör ditt bästa.
SvaraRaderaJag hoppas innerligt att vänner och släktingar runt omkring dig gör vad de kan för att stötta och avlasta dig!
Hej Anna.
SvaraRaderaHittade dig genom Lindas blogg. Vilket helvete ni går igenom som familj. Skickar en stor styrkekram, A
Känns bra att Nina som varit med om samma sak så nyss säger samma sak som jag funderade på att göra. Nämligen att se till att få din nattsömn tillsammans med barnen. Barn som befinner sig i den situation som dina gör nu nöjer sig inte med att det gång på gång ska vara "någon annan" som tar hand om dem. Även om dessa andra är nära släktingar. Min man och jag hade som tur var diskuterat igenom detta noga innan han blev alltför omtöcknad, att jag skulle prioritera barnen. Han ställde inga krav, varken direkta eller indirekta, på mig att jag skulle vara vid hans sida hela tiden. Jag tror inom parentes inte han hade några idéer om att jag skulle kunna vara till någon större hjälp, han litade nog mer på personalen.
SvaraRaderaDet enda rimliga råd jag kan ge är att se till att få hjälp när ni behöver den, inte när det passar andra bäst! Vi hade framförallt vänner som ryckte in och satt de sista dygnen. Det var på något sätt enklare än familjemedlemmar.