Känns lite bättre

Det känns lite bättre -tror jag.
Jag behövde nog gråta av mig lite och lätta på trycket.
Visst, jag är fortfarande rädd för vad som komma skall men jag hoppas faktiskt att Fredrik slipper lida mycket längre. Han har det väldigt jobbigt både med värk, ångest och "geggigheten" i huvudet. Det är fruktansvärt att se honom må så här. Han är alldeles för medveten om vad som händer med honom.  Han har fått morfinpump och en pump med ångestdämpande för natten, men det är för mycket för honom. Han blir så uppjagad av att behöva komma ihåg vilken medicin han ska ta och när och varför. Han ringer mig minst en gång i timmen under dagen om jag inte är hos honom bara för att fråga om han kan/ska trycka för att få en extra dos. Han ringer inte lika ofta under natten men ett par samtal blir det minst.
Usch, vad det är synd om honom. Detta att "förlora" hjärnan har varit hans stora fasa!! Han är forskare i astronomi, Astrofysiker med ett finare namn, och beroende av hjärnans kapacitet. Han är väldigt smart och en av de främsta i världen inom sitt ämne. Så ni kan ju förstå hur jobbigt han har det!!

Igår, måndag, var det ju lucia! Så fint och mysigt. Jag började dagen på Egnahemsskolan där de bjöd på ett jättefint luciatåg.
Sen tog jag ledigt resten av dagen. Kände att jag inte skulle orka gå och vara trevlig en hel dag efter den jobbiga helgen. Jag var iväg till barnens skolsköterska för att uppdatera henne om Fredrik och bad henne uppdatera barnens fröknar så jag slipper berätta samma sak minst 5-6 gånger. Sen bar jag henne om råd vad gäller barnen och hur mycket man ska berätta, när och på vilket sätt. Det är så svårt för det finns ju inget rätt eller fel. Men det var skönt att få prata av sig lite.
Vid 5, tror jag klockan var, kom min syrra, hennes man och två goa barn. Vi åt lite lasange sen skrev vi/Mia snabbt ihop ett Luciaprogram, barnen bytte om och vi åkte till Ekhagens gästhem och lussade för Fredrik och de övriga boende. Det var så uppskattat.  Barnen tyckte det var jättekul. De 4 äldsta läste en var sin vers och sjöng till och med ett solo var. De var så lyckliga efteråt! De bjöds på coca cola och pepparkakor. En av damerna som bor där sa till mig att efter att ha fått se dessa fina barn känner hon sig redo att dö. Hon sa det med ett lugn och en frid, så det kändes jättebra.


Kram på er
// Anna