FY, vad rädd jag är!!
Nu känns det att nedräkningen börjat på allvar. Att slutet närmar sig med stormsteg.
Jag "var tvungen" att åka upp till Fredrik vid 22 nu ikväll för han var så förvirrad och rädd. Han är verkligen bara mos i huvudet kanske inte hela tiden men mer och mer. Om det är medicinen eller sjukdomen som gör det vet jag inte, men det är fruktansvärt jobbigt att se viket som.
Nu måste jag försöka få ett par timmars sömn.
Imorgon är det Luciadagen så vid 08.00 ska jag se 8 åriga dottern vara tärna när hennes klass går luciatåg. På kvällen kommer min syrra in med sina två barn. Vi har tänkt att åka bort till Fredrik och Lussa. Hoppas han uppskattar det och inte bara tycker det är jobbigt..
Må väl,
Kram
// Anna
Kram Anna!
SvaraRaderaUsch vad ledsen jag blir när jag läser din blogg... hittade hit via Lindas man (Lars) blogg och har suttit här en bra stund och bara läst och gråtit om vart annnat. Jag är mållös, vet inte vad jag ska skriva för att det ska bli bra. Önskar att jag kunde krama om dej och säga att allt kommer bli bra... ja, visst låter det patetiskt! Har aldrig varit i närheten av vad du/ni går igenom. Hoppas du/ni har många goa vänner och bekanta som finns som stöd för er. Jag finns här ute om det är något (vad som helst) som jag kan hjälpa till med. Jag känner ingen av er men jag känner verkligen med er. Ha det så bra ni kan och ta vara på den tid ni har kvar... kram Pernilla
Den förklaring jag fick till personlighetsförändringar och förvirring var att det nog inte så mycket var medicinen utan framförallt organ som inte längre fungerade normalt. Metastaser i hjärnan kunde också spela in. Vi var med om precis det du beskriver, stunderna av klarhet blev färre och kortare. Barnen, speciellt 9-åringen, tyckte det var skrämmande, jag fick förklara så gott jag kunde. Det finns så mycket bilder och föreställningar även om hur sjukdom och död ska vara, hur det ska finnas goda stunder att ta vara på in i det sista, kanske helt enkelt för att det är lättare att stå ut med tanken just så, men verkligheten är som den är, tar ångesten, smärtan och ilskan över helt och hållet så finns det inte så mycket annat att göra än att härda ut och minnas allt gott man haft innan sjukdomen.
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaJag hittade denna blogg nu. Har läst de senaste inläggen och känner igen mig så väl.
Men jag undrar varför du inte tar ut närståendepenning så du kan vara med Fredrik den sista tiden? Man kan ju välja att ta ut hel, halv eller trefjärdedel.
Kram Nina (Rattys änka)
Lilla du... du får mina varmaste tankar. Du kommer antagligen att orka/klara av det som du måste klara.
SvaraRaderaHej Anna!
SvaraRaderaTack för att du delar med dig i denna fruktansvärda tid. Jag tycker verkligen du är stark som klarar att vara mamma med allt fix som det innebär, samtidigt som ni går igenom detta! Men glöm inte bort att våga vara svag ibland! Styrkekramar! // Eva-Marie Nässjö
Har hittat din blogg först idag men har läst och gråtit mig igenom alla inlägg. Vill skicka en tanke från en för dig helt okänd men som lider med er. Såg att Nina (Rattys fru) också har kommenterat, hon är också helt fantastisk i allt det svåra och mina tankar går till henne på torsdag. En stor kram till er. //Gina
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderatycker det är så fruktansvärt orättvist, varför blir en småbarnspappa sjuk, när han behöver finnas för sin familj. Och har så mycket kvar av livet.
Vill bara skicka lite kramar, tänker ofta på er, och hoppas att din man klarar sig genom julen, och förhoppningsvis får lite fler klara stunder så ni kan få ett fint minne av julen. Egentligen hoppas jag ju att ett mirakel sker, och att sjukdomen bara försvinner...
Kram
Hittade hit idag, läst igenom alla dina inlägg.
SvaraRaderaTänk vad bra det är med blogg, att få skriva av sig och ventilera och få uppiggande spontana svar.
Håller tummarna att det blir lugnt för er ett tag.
Styrkekram från Anette i Oxelösund